Nytt svenskt rymduppdrag

Häromdagen skrev jag om ett rymdprojekt med svensk medverkan i (se HÄR). Populär Astronomi och Rymdkanalen skriver idag om ännu ett svenskt rymduppdrag. Det är Prisma-satelliten Mango som ska sätta kurs mot den franska satelliten Picard i syfte att simulera en räddningsaktion. Det är ett slags test på om satelliter kan användas för att undsätta andra satelliter. Det hade ju varit förnämligt om en satellit kunde sändas iväg för att fixa till en satellit eller rymdsond som fått någon form av problem. Satelliter skulle också kunna användas för att städa upp i rymden. Det kretsar stora mängder skrot däruppe som riskerar att ställa till med skada på andra satelliter. Faktum är att Mango och systersatelliten Tango själva höll på att krocka med rymdskrot för några år sedan (se artikel HÄR).

Rymdstyrelsen höll i morse en presskonferens om det nya uppdraget. Se Populär Astronomis websida för ett mer detaljerat reportage från presskonferensen. Det är Rymden-idag-redaktören Dag Kättström som rapporterat från presskonferensen. Även Arielspace rapporterar utförligt från presskonferensen.

Prismasatelliterna Mango och Tango (Bildkälla: Rymdbolaget)

Det här uppdraget är på hela 18 månader. Tanken är att sätta lite fart på Mango tills den når Picard och då bromsa in och kretsa på bara tio meters avstånd från den franska satelliten. En osäker faktor är bränslet i Mango. Forskarna hoppas att det räcker för denna precisionsmanöver.

Rymdsonderna tar fantastiska bilder!

Något av det mest fascinerande när det gäller rymden, åtminstone för oss amatörastronomer, är alla de bilder som rymdsonder och rymdobservatorier tar. Det är spännande att se hur det egentligen ser ut på andra himlakroppar i vårt solsystem. Nu börjar också amatörastronomerna att leverera en massa fina rymdbilder. Robert Cumming skriver om detta på Populär Astronomis websida.

Bild av Saturnus, en av många fantastiska Hubblebilder (Bildkälla: NASA/ESA)

Det finns enorma mängder med fina astronomibilder i olika fotoarkiv. Kolla framförallt in följande länkar:

• Astronomy Picture of the Day (APOD)
• Hubbleteleskopets bilder
• Hubbleteleskopets 100 bästa bilder
• Spitzerteleskopets bilder
• Image of the Day
• NASA:s bilder från Mars
• ESA:s rymdbilder

Kolla också in några av de svenska "mästarna" inom området astrofotografering:

• Göran Strand
• P-M Hedén
• Christofers Astrofoto
• De bästa svenska astronomi- och rymdbilderna 2012 (enligt Populär Astronomi)

Rymdsonden MESSENGER har avverkat 2.000 varv runt Merkurius

Rymdsonden MESSENGER (MErcury Surface, Space Environment, GEochemistry and Ranging) har nu avverkat 2.000 varv runt planeten Merkurius. MESSENGER har kretsat kring Merkurius sedan mars 2011, vilket innebär att sonden gör nästan tre varv per dygn. Sondens primära uppdrag avslutades redan i mars 2012, men den har fått förlängt uppdrag i två omgångar. Med 2.000 varv runt Merkurius har förstås det mesta av planetytan kunnat kartläggas. MESSENGER ägnar sig nu åt att bland annat studera hur solen påverkar Merkurius. Under veckan har därför solens magnetfält studerats. Det är särskilt intressant att studera effekterna av den höga solaktiviteten som just nu pågår. Är det någonstans i solsystemet som dessa effekter torde vara mätbara så är det kring Merkurius, den planet som ligger närmast solen.

Bilden nedan visar en stor nedslagskrater på Merkurius (Det gulfärgade området) . Den heter Caloris Basin och är en av solsystemets största kratrar. Kratern som är uppemot 1.500 kilometer i diameter har skapats genom att en stor asteroid kolliderat med Merkurius.

(Bildkälla: NASA)

KTH levererar instrument till stort NASA-projekt

Jag fick tips av en läsare av denna blogg om att Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) medverkar i ett samarbetsprojekt som kommer att leverera instrument till ett av NASA:s mest ambitiösa projekt inom rymdfysik. Projektet kallas Magnetospheric Multi-Scale (MMS) och har en budget på ca 1 miljard dollar. Projektet omfattar fyra satelliter som ska sändas upp i rymden i oktober 2014. Satelliterna formationsflyger i en slags pyramidform Som synes av bilderna nedan så är det ganska stora satelliter/sonder det rör sig om.

(Bildkälla: NASA)

MMS-projektet har som syfte att klarlägga hur energiöverföring mellan partiklar och elektromagnetiska fält går till och därigenom få ökad klarhet i hur solen växelverkar med jorden och andra planeter. Denna energiöverföring driver t.ex polarsken och kan även ligga bakom solutbrott m.m. KTH:s ingenjörer bidrar med både mekanik och elektronik till de s.k SMART-instrumenten som ska mäta de elektriska fälten. SMART står för Solving Magnetospheric Acceleration, Reconnection and Turbulence. Utvecklingsarbetet vid KTH sker i samverkan med bl a Institutet för rymdfysik i Uppsala.

(Bildkälla: NASA)

Forskningen kring hur solen påverkar himlakroppar i solsystemet är förstås viktig med tanke på att kraftiga solutbrott riskerar att slå ut satelliter och ge allvarliga störningar och avbrott i kommunikationsutrustning och i elnät. De senaste veckorna har solen haft ett flertal kraftiga utbrott, som lyckligtvis inte verkar ha inneburit några stora störningar. Så sent som igår utsattes vi för en s.k protonstorm från ett av dessa utbrott (se bloggen Rymdväder). Med tanke på att alltfler satelliter används för olika ändamål ökar sårbarheten. Därför ökar forskningsinsatserna på att bättre förstå "rymdväder". Läs mer om KTH:s bidrag till NASA-projektet på forskning.se.

Jag ska framöver försöka beskriva lite mer utförligt om svenska bidrag till olika rymdprojekt. I en bitvis ostrukturerad svensk "rymdpolitikmiljö", som bl a Riksrevisionen kritiserat i en rapport som publicerades i början av det här året, pågår ändå en hel del spännande teknikutveckling med svenskt deltagande.

Orkansäsongen närmar sig på Titans norra halvklot

Saturnus stora måne Titan har årstider liksom jorden, men med den skillnaden att Titans årstider är mycket längre eftersom Titanåret är uppemot 30 år, dvs den tid det tar för Saturnus inklusive Titan att göra ett varv runt solen. När rymdsonden Cassini gick in i omloppsbana runt Saturnus och dess månar hade det norra polarområdet vinter, men från augusti 2009 har solens strålar så sakteliga alltmer lyst upp även detta område. Våren är i antågande på Titan och kring år 2017 är det midsommarafton.

Vår och sommar innebär också blåst i området. Även om det bara rör sig om vindhastigheter på några få kilometer per timme så kan blåsten göra att det blir vågor på de kolvätesjöar som finns vid Titans nordpol. Det tror i alla fall NASA:s forskare, som kommer att studera väderförhållandena vid nordpolen lite extra under kommande år. Enligt beräkningar bör det kunna bli våghöjder på kanske några decimeter, vilket skulle kunna observeras av rymdsonden Cassini. Det finns också beräkningsmodeller som antyder att det borde kunna uppstå lokala orkaner (tropiska stormar) framåt midsommartid (2017 alltså) med vindhastigheter på uppemot 70 kilometer per timme.

Liguia Mare, en kolvätesjö på Titan (Bildkälla: NASA)

Marsfordonet Opportunity tar snart rekordet

Marsfordonet Opportunity är inte precis solsystemets snabbaste fordon. Efter mer än nio års körande har den inte tillryggalagt mer än knappt 36 kilometer. Det är dock rekord vad gäller amerikanskbyggda rymdfordon. Opportunity slog nämligen i veckan det rekord som Apollo 17:s månfordon från 1972 hade med några meter. Världsrekordet (eller solsystemsrekordet kanske man ska kalla det) innehas av ryska månfordonet Lunokhod som 1973 rullade hela 37 kilometer på månens yta. Innan året är slut har förmodligen Opportunity slagit det rekordet. Konstigt egentligen att dagens rymdfordon är så långsamma. Fascinerande också att man redan för 40 år sedan lyckades bygga fordon som kunde köra med ganska bra fart på månen. Det amerikanska månfordonet från 1972 kördes dessutom av astronauter, Eugene Cernan och Harrison Schmitt. Opportunity har kört runt i en slinga i Endeavour-kratern, enligt bilden nedan.

(Bildkälla: NASA)

Just nu studerar den hårt packad lera som tros ha bildats genom att vatten flödat i området.

(Bildkälla: NASA)

Nytt borrhål på Mars

Curiosity har använt sin borr på Mars. Resultatet blev ännu ett snyggt borrhål. En del av gruset ska samlas in av Curiositys robotarm och analyseras av det lilla minilaboratorium som finns i fordonet. NASA tycks vilja döpa varje liten klippa som Curiosity undersöker. Den senaste har fått namnet Cumberland och ligger bara 2,75 meter från den klippa, "John Klein", som senast blev utsatt för borren. Det senaste borrhålet är bara 1,6 centimeter i diameter och 6,6 centimeter djupt. Syftet med borrningen är att försöka hitta spår av några av "livets byggstenar" på Mars.

(Bildkälla: NASA)

Hur går det då till när Curiosity borrar, samlar in och analyserar Marsmaterian? Kolla in NASA:s dryga två minuter långa video som förklarar denna ganska komplicerade process.

(Källa: NASA)