(Källa: NASA)
måndag 3 juni 2013
Det tycks finnas vatten på månen
Rymdsonden LRO har skapat en karta över månens sydpol som visar förekomsten av vatten. Forskarna är inte helt säkra på om det är vatten men bedömer det som högst sannolikt.. Det handlar inte om flytande vatten utan om vattenis. Rymdsonden har mätt förekomsten av väte i marken och finns det väte så kan det finnas vatten. För att kunna mäta väteförekomsten har det krävts en mycket stor mängd observationer. Filmen nedan beskriver hur sökandet efter tecken på vatten går till. Även tidigare har man funnit indikationer på att det finns vatten på månen, men det här är första gången som mer heltäckande "bevis" läggs fram.
Hubbleteleskopet ska jaga planeter kring Proxima Centauri
NASA rapporterar att Hubbleteleskopet ska på exoplanetjakt. Planen är att teleskopet 2014 respektive 2016 ska riktas mot vår närmaste stjärngranne Proxima Centauri för att leta efter planeter. Varför just 2014 och 2016? Jo, då råkar denna stjärna passera nästan rätt "över" ett par bakomliggande stjärnor. Man kan då utnyttja en teknik som kallas "Gravitationslins" för att leta efter planeter. Tekniken bygger på det faktum att ljus från en stjärna böjer av om en annan stjärna finns mellan den mer avlägsna stjärnan och oss. Den mer närbelägna stjärnans gravitation påverkar alltså ljusets bana. Om då denna stjärna dessutom har någon planet som kretsar kring den så påverkar det gravitationslinseffekten. Så om några år får vi kanske veta om vi har några planeter kring Proxima Centauri. Det är ju nästan nästgårds med astronomiska mått mätt!
Illustration av Proxima Centauris bana på stjärnhimlen (Bildkälla: NASA)
Rymdsonden Mars Express firar tio år
Igår var det tio år sedan som ESA:s rymdsond Mars Express sändes upp med hjälp av en Soyuz-raket från Baikonur i Kazakstan. Efter ett drygt halvårs färd gick rymdsonden in i omloppsbana runt Mars på juldagen 2003. Rymdsonden har under de år den kretsat kring Mars gjort en mängd intressanta observationer och får väl räknas som en av ESA:s mest framgångsrika projekt. Mars Express har också levererat en enorm mängd fina bilder från den röda planeten. Läs mina tidigare artiklar om Mars Express HÄR.
Dagen till ära publicerar ESA mineralkartor som visar mineralsammansättningen på planeten. En del mineraler har skapats i vatten, en del genom vulkanisk aktivitet och en del genom nedbrytning av materia. Mineralkartorna ger en uppfattning om planetens geologiska utveckling under årmiljonernas lopp.
Bilden nedan sammanfattar de viktigaste fynden som Mars Express gjort under sina tio år i rymden (Klicka på bilden för att förstora den). Bland intressanta fynd kan nämnas upptäckten av mineraler som bildats under påverkan av vatten, indikationer på metan i Marsatmosfären, upptäckten av landområden som tycks ha formats av ismassor och upptäckten av vulkanism som format landskapet relativt sent i planetens historia.
Målsättningen med Mars Express-projektet var att rymdsonden skulle kretsa kring Mars under ett Marsår, dvs knappt två jordår. Nu har den, efter fem förlängningar av uppdraget, alltså farit runt denna planet i snart tio år. Fantastiskt!
ESA har t o m tagit fram en liten broschyr som berättar om Mars Express tio (första) år, se HÄR. Bra jobbat!
Dagen till ära publicerar ESA mineralkartor som visar mineralsammansättningen på planeten. En del mineraler har skapats i vatten, en del genom vulkanisk aktivitet och en del genom nedbrytning av materia. Mineralkartorna ger en uppfattning om planetens geologiska utveckling under årmiljonernas lopp.
(Bildkälla: ESA)
Bilden nedan sammanfattar de viktigaste fynden som Mars Express gjort under sina tio år i rymden (Klicka på bilden för att förstora den). Bland intressanta fynd kan nämnas upptäckten av mineraler som bildats under påverkan av vatten, indikationer på metan i Marsatmosfären, upptäckten av landområden som tycks ha formats av ismassor och upptäckten av vulkanism som format landskapet relativt sent i planetens historia.
(Bildkälla: ESA)
Målsättningen med Mars Express-projektet var att rymdsonden skulle kretsa kring Mars under ett Marsår, dvs knappt två jordår. Nu har den, efter fem förlängningar av uppdraget, alltså farit runt denna planet i snart tio år. Fantastiskt!
ESA har t o m tagit fram en liten broschyr som berättar om Mars Express tio (första) år, se HÄR. Bra jobbat!
Alltfler exoplaneter kommer att kunna upptäckas med direkta metoder
Av de ca 900 exoplaneter som hittills upptäckts har nästan alla upptäckts med hjälp av olika typer av indirekta metoder. Genom att planeterna, när de kretsar kring en stjärna, påverkar stjärnornas rörelser eller det ljus som stjärnorna utstrålar kan forskarna identifiera att det är något objekt som kretsar kring en stjärna. Om sedan detta objekt påverkar stjärnan på ett regelbundet sätt kan man (för det mesta) dra slutsatsen att det rör sig om en planet. Endast ca 30 planeter har upptäckts med direkta metoder. Samtliga dessa (utom möjligen exoplaneten Fomalhaut b) har en massa som är mer än 4 gånger större än Jupiters. Nu rapporterar ESO att man troligtvis upptäckt ytterligare en relativt lätt planet. Ett objekt, som tycks vara en planet, kretsar kring stjärnan HD 95086 och lyser mycket svagt på de bilder man tagit. Planeten beräknas ha 4-5 gånger så stor massa som Jupiter och är därmed en av de lättaste planeterna som hittills avbildats.
Det är ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile som gjort upptäckten. Det som är lite extra intressant är att stjärnan som planeten kretsar kring "bara" är mellan 10 och 17 miljoner år gammal. Den är således i sin barndom och omges därför fortfarande av en skiva med gas och stoft. Den nyupptäckta planeten kretsar ganska långt från stjärnan, på ett avstånd som är dubbelt så stort som avståndet mellan solen och Neptunus. Planeten bedöms ha en yttemperatur på ca 700 grader Celcius. Avståndet till planeten är ca 300 ljusår. Att kunna avbilda planeter är extremt svårt, men allteftersom teleskopen blir mer avancerade kommer vi att kunna se allt mindre planeter. Det kommer dock att ta många år innan vi kommer att kunna ta bilder av jordkopior. Det lär nog handla om några decennier.
De indirekta metoderna kommer därför trots allt att dominera under det närmaste decenniet. Här sker också en snabb teknisk utveckling. Astrobiology Magazine rapporterar just idag om att ESO:s VLT-teleskop kommer att få en granne däruppe på berget i Chile. Ett nytt observatorium, Next Generation Transit Survey (NGTS), ska byggas. Det är ett samarbetsprojekt mellan ett flertal europeiska universitet, ett chilenskt universitet, den tyska rymdmyndigheten samt observtoriet i Geneve. Det lär också bli ett nära samarbete med ESO. NGTS ska med hjälp av transitmetoden kunna upptäcka uppemot 100 planeter som i storlek är från s.k super-jordar till Neptunus. Sökandet kommer att ske kring våra närmaste stjärngrannar.
Tanken är också att NGTS ska förse kommande rymdteleskop med lite intressanta objekt att titta närmare på. Kring 2017-2018 ska ju bland annat NASA:s teleskop TESS, NASA:s James Webb-teleskop och ESA:s Cheops-teleskop sändas upp. Det förstnämnda har som ett deluppdrag att studera exoplaneter, medan de två andra teleskopen helt ska ägna sig åt den uppgiften. Konkurrensen om exoplanetfynden kan också bli hård uppe i bergen och i öknen i Chile. ESO:s VLT ska få en ny spektrograf och ESO:s E-ELT (European Extremely Large Telescope) ska ta upp konkurrensen på allvar med rymdteleskopen. Detta jätteteleskop kan vara byggt kring år 2020. Det ser ut som det finns förutsättningar för en hel del spännande exoplanetnyheter innan det här decenniet är till ända.
(Bildkälla: ESO)
Det är ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile som gjort upptäckten. Det som är lite extra intressant är att stjärnan som planeten kretsar kring "bara" är mellan 10 och 17 miljoner år gammal. Den är således i sin barndom och omges därför fortfarande av en skiva med gas och stoft. Den nyupptäckta planeten kretsar ganska långt från stjärnan, på ett avstånd som är dubbelt så stort som avståndet mellan solen och Neptunus. Planeten bedöms ha en yttemperatur på ca 700 grader Celcius. Avståndet till planeten är ca 300 ljusår. Att kunna avbilda planeter är extremt svårt, men allteftersom teleskopen blir mer avancerade kommer vi att kunna se allt mindre planeter. Det kommer dock att ta många år innan vi kommer att kunna ta bilder av jordkopior. Det lär nog handla om några decennier.
De indirekta metoderna kommer därför trots allt att dominera under det närmaste decenniet. Här sker också en snabb teknisk utveckling. Astrobiology Magazine rapporterar just idag om att ESO:s VLT-teleskop kommer att få en granne däruppe på berget i Chile. Ett nytt observatorium, Next Generation Transit Survey (NGTS), ska byggas. Det är ett samarbetsprojekt mellan ett flertal europeiska universitet, ett chilenskt universitet, den tyska rymdmyndigheten samt observtoriet i Geneve. Det lär också bli ett nära samarbete med ESO. NGTS ska med hjälp av transitmetoden kunna upptäcka uppemot 100 planeter som i storlek är från s.k super-jordar till Neptunus. Sökandet kommer att ske kring våra närmaste stjärngrannar.
Tanken är också att NGTS ska förse kommande rymdteleskop med lite intressanta objekt att titta närmare på. Kring 2017-2018 ska ju bland annat NASA:s teleskop TESS, NASA:s James Webb-teleskop och ESA:s Cheops-teleskop sändas upp. Det förstnämnda har som ett deluppdrag att studera exoplaneter, medan de två andra teleskopen helt ska ägna sig åt den uppgiften. Konkurrensen om exoplanetfynden kan också bli hård uppe i bergen och i öknen i Chile. ESO:s VLT ska få en ny spektrograf och ESO:s E-ELT (European Extremely Large Telescope) ska ta upp konkurrensen på allvar med rymdteleskopen. Detta jätteteleskop kan vara byggt kring år 2020. Det ser ut som det finns förutsättningar för en hel del spännande exoplanetnyheter innan det här decenniet är till ända.
Illustration av NGTS
fredag 31 maj 2013
Krävs det solliknande stjärnor för att planeter ska kunna hysa liv?
Utforskningen av exoplaneter är intensiv. Så gott som dagligen publiceras nya rön inom området. Det har under senare år varit en del debatt om var man bör leta efter planeter. Är det kring solliknande stjärnor där förutsättningarna kan tänkas vara ungefär som i vårt solsystem eller bör man ha ett vidare perspektiv i sökandet. I och med att antalet upptäckta exoplaneter nu närmar sig 900 har det också blivit mer fokus på leta efter jordliknande planeter. Att upptäcka fler "heta Jupiters" (som jag skrev en artikel om häromdagen) är i och för sig intressant, men det är ju "jordkopior" som är alla exoplanetforskares dröm att hitta. För att hitta jordkopior; bör vi leta kring solkopior? Ja, det menar forskare i en ny studie som presenteras i Astrobiology Magazine.
Forskarna har studerat förutsättningar för liv på planeter kring vita och bruna dvärgstjärnor och funnit att det är osannolikt att liv kan bestå i den miljö dessa planeter befinner sig i. Dessa döda stjärnor kyls sakta ner, men kan under miljarder år ändå värma planeter som kretsar kring dem.
Vita dvärgar är rester av "normala" stjärnor som förbränt allt sitt väte och kollapsat till en mycket liten och tät stjärna. Denna stjärna kan ha haft stenplaneter kring sig innan den kollapsade och dessa kan fortsätta kretsa kring stjärnan. I den process som skapar vita dvärgstjärnor utslungas stora mängder gas ut från stjärnan ur vilket nya planeter kan bildas. Planeter kring vita dvärgar skulle kunna kretsa inom den s.k beboeliga zonen kring stjärnan.
Bruna dvärgar är små stjärnor som inte riktigt fick till det när de skapades. De är större än de största planeterna, men ändå lite för små för att förbränning av väte till helium ska kunna starta i kärnan. De är dock såpass heta att de skulle kunna värma planeter inom en (relativt liten) beboelig zon kring stjärnan.
En del tidigare forskningsstudier (se bl a HÄR) har pekat på det lämpliga i att i större omfattning studera dvärgstjärnor och leta efter jordkopior kring dessa. Dels är den stora majoriteten av alla stjärnor dvärgstjärnor, dels är det sannolikt lättare att upptäcka planeter kring dvärgstjärnor i och med att stjärnorna är ljussvagare och inte i samma omfattning dränker eventuella planeter i ljus. Man kan alltså tycka att det vore perfekt att leta efter jordkopior kring dessa bleknande stjärnor.
Forskarna som studerat dvärgstjärnor menar dock att förhållandena kan bli sådana att liv omöjliggörs även på planeter som till synes ligger mitt i den beboeliga zonen. Ett av problemen är att stjärnorna sakta kyls ner, vilket succesivt flyttar den beboeliga zonen allt närmare stjärnan. Planeter blir därmed allt kallare med tiden. Eventuellt flytande vatten riskerar att frysa till is. Stjärnans strålning kan också förändras och bli dödlig för allt liv på en sådan planet. Ultraviolett strålning riskerar att bryta upp väte och syre som kan försvinna ut i rymden. Utan vatten inget liv.
Det största problemet är dock att den beboeliga zonen kring dessa dvärgstjärnor ligger mycket nära stjärnorna och är synnerligen smal. Planeter som kretsar nära stjärnor utsätts för kraftiga gravitationskrafter som knådar planeterna. Gravitation innebär värme, vilket ytterligare riskerar att få vatten att avdunsta från planetytorna. I processen kan mycket väl planeternas atmosfärer få en relativt hög syrehalt, vilket skulle kunna lura forskare att tro att här finns förutsättningar för liv. I forskningsstudien menar man dock att detta syre ganska snabbt också försvinner från atmosfären.
Sammantaget menar forskarna att dvärgstjärnor inte är en god miljö för planeter med liv. Vita dvärgar är sannolikt helt olämpliga eftersom de, när de är unga, utstrålar skadlig ultraviolett strålning, och när de är gamla, drar den beboeliga zonen allt närmare sig och därmed påverkar planeterna för mycket med sin gravitationskraft. Bruna dvärgar utgör en något bättre miljö, men även de riskerar att påverka planeterna, som måste kretsa nära stjärnan för att få tillräckligt med värme, med sin gravitationskraft. Forskarna avslutar dock med att säga att det inte är helt omöjligt med liv på planeter kring dvärgstjärnor. Mer forskning behövs om hur planeter bildas och utvecklas kring dvärgstjärnor samt vad som kan tänkas hända med vatten på sådana planeter.
Forskarna har studerat förutsättningar för liv på planeter kring vita och bruna dvärgstjärnor och funnit att det är osannolikt att liv kan bestå i den miljö dessa planeter befinner sig i. Dessa döda stjärnor kyls sakta ner, men kan under miljarder år ändå värma planeter som kretsar kring dem.
Vita dvärgar är rester av "normala" stjärnor som förbränt allt sitt väte och kollapsat till en mycket liten och tät stjärna. Denna stjärna kan ha haft stenplaneter kring sig innan den kollapsade och dessa kan fortsätta kretsa kring stjärnan. I den process som skapar vita dvärgstjärnor utslungas stora mängder gas ut från stjärnan ur vilket nya planeter kan bildas. Planeter kring vita dvärgar skulle kunna kretsa inom den s.k beboeliga zonen kring stjärnan.
Bruna dvärgar är små stjärnor som inte riktigt fick till det när de skapades. De är större än de största planeterna, men ändå lite för små för att förbränning av väte till helium ska kunna starta i kärnan. De är dock såpass heta att de skulle kunna värma planeter inom en (relativt liten) beboelig zon kring stjärnan.
Illustration av en brun dvärgstjärna (Bildkälla: NASA)
En del tidigare forskningsstudier (se bl a HÄR) har pekat på det lämpliga i att i större omfattning studera dvärgstjärnor och leta efter jordkopior kring dessa. Dels är den stora majoriteten av alla stjärnor dvärgstjärnor, dels är det sannolikt lättare att upptäcka planeter kring dvärgstjärnor i och med att stjärnorna är ljussvagare och inte i samma omfattning dränker eventuella planeter i ljus. Man kan alltså tycka att det vore perfekt att leta efter jordkopior kring dessa bleknande stjärnor.
Forskarna som studerat dvärgstjärnor menar dock att förhållandena kan bli sådana att liv omöjliggörs även på planeter som till synes ligger mitt i den beboeliga zonen. Ett av problemen är att stjärnorna sakta kyls ner, vilket succesivt flyttar den beboeliga zonen allt närmare stjärnan. Planeter blir därmed allt kallare med tiden. Eventuellt flytande vatten riskerar att frysa till is. Stjärnans strålning kan också förändras och bli dödlig för allt liv på en sådan planet. Ultraviolett strålning riskerar att bryta upp väte och syre som kan försvinna ut i rymden. Utan vatten inget liv.
Den beboeliga zonen kring mer "normala" stjärnor (Bildkälla: Astrobiology Magazine)
Det största problemet är dock att den beboeliga zonen kring dessa dvärgstjärnor ligger mycket nära stjärnorna och är synnerligen smal. Planeter som kretsar nära stjärnor utsätts för kraftiga gravitationskrafter som knådar planeterna. Gravitation innebär värme, vilket ytterligare riskerar att få vatten att avdunsta från planetytorna. I processen kan mycket väl planeternas atmosfärer få en relativt hög syrehalt, vilket skulle kunna lura forskare att tro att här finns förutsättningar för liv. I forskningsstudien menar man dock att detta syre ganska snabbt också försvinner från atmosfären.
Sammantaget menar forskarna att dvärgstjärnor inte är en god miljö för planeter med liv. Vita dvärgar är sannolikt helt olämpliga eftersom de, när de är unga, utstrålar skadlig ultraviolett strålning, och när de är gamla, drar den beboeliga zonen allt närmare sig och därmed påverkar planeterna för mycket med sin gravitationskraft. Bruna dvärgar utgör en något bättre miljö, men även de riskerar att påverka planeterna, som måste kretsa nära stjärnan för att få tillräckligt med värme, med sin gravitationskraft. Forskarna avslutar dock med att säga att det inte är helt omöjligt med liv på planeter kring dvärgstjärnor. Mer forskning behövs om hur planeter bildas och utvecklas kring dvärgstjärnor samt vad som kan tänkas hända med vatten på sådana planeter.
Asteroiden som passerar tätt förbi jorden idag har en egen måne!
Jag skrev igår om forskningen om asteroider i det s.k asteroidbältet mellan Mars och Jupiter (läs HÄR). I artikeln nämnde jag asteroiden 1998 QE2 som idag passerar relativt nära jorden. Nu visar radarstudier av asteroiden att den har en egen liten måne. Häftigt! Månen ses i filmen nedan i form av en ljus fläck. Den har en diameter på ca 600 meter.
Det är inte första gången man upptäcker månar kring asteroider. Redan 1993 upptäckte rymdsonden Galileo att asteroiden Gaspra hade en liten måne som fick namnet Dactyl. Gaspra var dock avsevärt mycket större än asteroiden 1998 QE2.
(Källa: NASA)
Det är inte första gången man upptäcker månar kring asteroider. Redan 1993 upptäckte rymdsonden Galileo att asteroiden Gaspra hade en liten måne som fick namnet Dactyl. Gaspra var dock avsevärt mycket större än asteroiden 1998 QE2.
NASA rapporterar från Mars, Merkurius och månen
Igår kväll var det en väldans intensiv rapportering om rymdsonders utforskning från NASA:s sida. Det ramlade in rapporter från Curiositys utforskning av Mars, från rymdsonden Messengers utforskning av Merkurius och från analyser av rymdsondsdata från månen.
Om vi börjar med Curiosity och Mars så höll NASA igår kväll en presskonferens där man berättade att analyser nu bekräftar att det var en gammal flodbädd som Curiosity passerade i höstas (läs HÄR). Man har analyserat grus i flodbädden och funnit att vatten strömmat med en hastighet på ca en meter per sekund och floden haft ett djup på mellan några decimeter och uppemot en meter. Forskarna studerar grusstorleken för att avgöra vattenflöden m.m. Bilden nedan visar en detaljbild på delar av flodbädden.
Forskarna har också analyserat data från sonden som förde Curiosity till Mars för att försöka utröna graden av strålning som eventuella framtida Marsastronauter kommer att utsättas för. Curiositys RAD-instrument (Radiation Assessment Detector) genomförde för första gången en mätning av denna strålning inifrån en rymdsond med ungefär samma förhållanden som en Marsbesättning skulle uppleva. Resultaten av mätningarna indikerar att strålningsnivån kan vara högre än det NASA tillåter under en astronauts hela aktiva rymdliv. Det innebär att man bör finna snabbare sätt att resa till Mars för att därigenom utsättas för mindre strålning. Man kan ju fundera på vad det innebär för projektet MarsOne som vill sända bosättare till Mars. Undrar just om de kan överleva så värst länge på denna planet? Det som är särskilt bekymmersamt är den kosmiska strålningen som härstammar från t.ex supernovautbrott och strålningen från solen vid större solutbrott.
Om vi sedan fortsätter med rapporter från Merkurius så har rymdsonden Messenger levererat en fin bild. På bilden ser vi "Merkuriusskäran" med alla dess kratrar i detalj. Många meteornedslag har det blivit under årmiljonernas lopp!
Slutligen månen och de analyser som gjorts utifrån månsonderna Ebb's och Flow's observationer. De två sonderna, som ingick i GRAIL-projektet, studerade framförallt månens gravitation. Resultaten av observationerna visar att gravitationen är ojämn, vilket t o m påverkar rymdsonder som sänds till månen. Det finns områden på månen som har en koncentration av massa, som innebär en större gravitationskraft. Forskarna tror att stora asteroid- och kometnedslag är orsaken till denna koncentration. NASA hoppas att forskningsresultaten kan bidra till att rymdsonder framöver kan sändas till andra himlakroppar med större precision.
Nog händer det en hel del i rymdsondernas värld!
Om vi börjar med Curiosity och Mars så höll NASA igår kväll en presskonferens där man berättade att analyser nu bekräftar att det var en gammal flodbädd som Curiosity passerade i höstas (läs HÄR). Man har analyserat grus i flodbädden och funnit att vatten strömmat med en hastighet på ca en meter per sekund och floden haft ett djup på mellan några decimeter och uppemot en meter. Forskarna studerar grusstorleken för att avgöra vattenflöden m.m. Bilden nedan visar en detaljbild på delar av flodbädden.
(Bildkälla: NASA)
Forskarna har också analyserat data från sonden som förde Curiosity till Mars för att försöka utröna graden av strålning som eventuella framtida Marsastronauter kommer att utsättas för. Curiositys RAD-instrument (Radiation Assessment Detector) genomförde för första gången en mätning av denna strålning inifrån en rymdsond med ungefär samma förhållanden som en Marsbesättning skulle uppleva. Resultaten av mätningarna indikerar att strålningsnivån kan vara högre än det NASA tillåter under en astronauts hela aktiva rymdliv. Det innebär att man bör finna snabbare sätt att resa till Mars för att därigenom utsättas för mindre strålning. Man kan ju fundera på vad det innebär för projektet MarsOne som vill sända bosättare till Mars. Undrar just om de kan överleva så värst länge på denna planet? Det som är särskilt bekymmersamt är den kosmiska strålningen som härstammar från t.ex supernovautbrott och strålningen från solen vid större solutbrott.
RAD-mätningen av strålning (Bildkälla: NASA)
Om vi sedan fortsätter med rapporter från Merkurius så har rymdsonden Messenger levererat en fin bild. På bilden ser vi "Merkuriusskäran" med alla dess kratrar i detalj. Många meteornedslag har det blivit under årmiljonernas lopp!
(Bildkälla: NASA)
Slutligen månen och de analyser som gjorts utifrån månsonderna Ebb's och Flow's observationer. De två sonderna, som ingick i GRAIL-projektet, studerade framförallt månens gravitation. Resultaten av observationerna visar att gravitationen är ojämn, vilket t o m påverkar rymdsonder som sänds till månen. Det finns områden på månen som har en koncentration av massa, som innebär en större gravitationskraft. Forskarna tror att stora asteroid- och kometnedslag är orsaken till denna koncentration. NASA hoppas att forskningsresultaten kan bidra till att rymdsonder framöver kan sändas till andra himlakroppar med större precision.
De två GRAIL-sonderna (Bildkälla: NASA)
Nog händer det en hel del i rymdsondernas värld!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)