Tre planeter i den beboeliga zonen kring stjärnan Gliese 667C!

ESO rapporterar att ett astronomteam har kombinerat nya observationer av Gliese 667C med data från instrumentet HARPS på ESO:s 3,6 metersteleskop i Chile, och hittat ett system med åtminstone sex planeter (och möjligen t o m sju). Tre av dessa är s.k superjordar, dvs planeter något större än jorden, inom den beboeliga zonen. Det innebär att Gliese 667C-systemet är det första system som har en fullpackad sådan beboelig zon.

Gliese 667C är en av tre stjärnor i ett trippelstjärnesystem, 22 ljusår från oss i stjärnbilden Skorpionen. 22 ljusår är relativt nära med astronomiska mått mätt. Stjärnan har en massa som är mindre än en tredjedel av solens. De två andra stjärnorna är större. Om man skulle befinna sig på någon av planeterna så skulle man se stjärnan 667C som en klart lysande sol. Dessutom skulle man mitt på dagen se två mycket ljusstarka stjärnor på himlen. Bilden nedan visar hur det skulle kunna te sig för en "invånare" på denna planet.

(Bildkälla: ESO)

I och med att stjärnan är liten så är den beboeliga zonen relativt smal och nära stjärnan. Det innebär att de tre planeterna kretsar närmare stjärnan än vad Merkurius kretsar kring solen. Det låter som om det är ganska trångt i planetsystemet, vilket också bilden nedan indikerar. Bilden lurar dock ögat lite. Planeterna är förstås inte fullt så nära stjärnan som det verkar på bilden.

(Bildkälla: ESO)

Att de ligger inom den beboeliga zonen innebär inte att de är beboeliga. En mängd andra faktorer är väl så avgörande. Just planeten Gliese 667Cc har i en annan studie dömts ut som varandes obeboelig på grund av att den sannolikt utsätts för alltför mycket strålning från stjärnan (läs HÄR).

Det är intressant att man nu hittar ytterligare planeter kring stjärnor som studerats ingående under lång tid. Det är fortfarande ganska få planetsystem med mer än en planet som upptäckts. Sannolikt är det vanligare med just planetsystem än med enstaka planeter kring en stjärna.

Ett ryskt maratonlopp på månen!

NASA meddelade för en månad sedan att man är på gång att slå ett rekord för rymdfordon (läs HÄR). Marsfordonet Opportunity hade då avverkat nästan 36 kilometer under sina dryga nio år på Mars. Därmed passerade den det tidigare amerikanska rekordet som Apollo 17:s månfordon innehaft i drygt 40 år. Man meddelade också att det nu gällande världsrekordet, som ryska månfordonet Lunokhod 2 har, snart skulle vara historia. Det verkar som man varit lite för optimistiska på NASA. Det visar sig nu att nyare beräkningar gör gällande att Lunokhod faktiskt avverkade hela 42 kilometer och inte de 37 som man tidigare trott.

Lunokhod 2 (Bildkälla: NASA) 

Med de detaljbilder, som bl a rymdsonden LRO tagit av månytan, har man kunnat beräkna distansen mer exakt. LRO kan faktiskt t o m identifiera spåren efter Lunokhod 2! Man kommer då fram till att det ryska fordonet körde ett helt maratonlopp, dvs 42 kilometer, på månens yta. Det blir till att köra ytterligare minst ett år för Opportunity för att slå detta rekord. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog rapporterar om de nya mätningarna.

Spåren efter Lunokhod 2 (Bildkälla: NASA)

Rymdsonden LRO har förresten i dagarna kretsat fyra år kring månen och har under dessa år kartlagt stora delar av månens yta i detalj. I och med att minsta lilla höjdskillnad kunnat identifieras har också den distans som ett månfordon avverkat kunnat beräknas mer exakt. Kolla in den här videon från NASA som visar vad LRO sysslar med.

(Källa: NASA)

NASA-uppmaning: Upptäck alla asteroider som kan hota livet på jorden!

NASA vill uppmana alla rymdorganisationer, forskare, rymdindustri, amatörastronomer m.fl att göra en kraftansträngning för att upptäcka alla asteroider, meteorer och andra "stenklumpar" som kan hota livet här på jorden. NASA har i många år arbetat med att försöka identifiera alla de objekt som kan tänkas utgöra ett hot mot jorden. Man bedömer att 95% av dessa NEO:s (Near Earth Asteroids) har upptäckts, men det finns många fler att upptäcka. Därför uppmanar man till en kraftsamling för att identifiera så många asteroider och meteorer som möjligt. Även om stora meteornedslag har skett ett flertal gånger i jordens historia så är det lyckligtvis en ganska liten sannolikheten att ett stort nedslag ska ske på jorden i närtid (tusentals år alltså).

Illustration av ett gigantiskt meteoritnedslag (Bildkälla: Reuters)

Jag läser i senaste numret av tidskriften Forskning & Framsteg vad det skulle innebära om en 10 kilometer stor meteorit skulle träffa jorden. Det är en meteorit liknande den som tros ha utplånat dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Skulle den slå ner i havet med en hastighet på 15-25 km/sekund, skulle den tränga ända ner till havsbotten i den djupaste ocean och skapa enorma tsunamis.Vi talar om en flera kilometer hög flodvåg som utplånar allt i sin väg. Oavsett om meteoriten slå ner på land eller i havet blir det ett enormt stoftmoln som skulle sprida sig i atmosfären runt hela jordklotet.

Solen firade sommarsolståndet med ett rejält utbrott!

Midsommarafton och sommarsolstånd. Det firade solen med ett rejält utbrott. Solsonden SDO fångade denna magnifika koronamassutkastning på bild.

(Bildkälla: NASA)

Keplerteleskopet kan få ett andra liv

Jag har tidigare här i bloggen rapporterat om de tekniska problem som Keplerteleskopet råkat ut för (läs HÄR). Det verkade som om teleskopet observerat färdigt. Den metod som Keplerteleskopet letar planeter med, den s.k transitmetoden, kräver att teleskopet är riktat exakt mot de objekt som den studerar. Minsta lilla svaj i denna positionering innebär att det inte går att mäta den svaga dipp i ljus som en passage över solskivan på en stjärna innebär. Nu rapporterar New Scientist att kluriga forskare kommit på att teleskopet skulle kunna tillämpa en helt annan  metod för att upptäcka exoplaneter, gravitationslinsmetoden.

Illustration av Keplerteleskopet (Bildkälla: NASA)

Gravitationslinsmetoden bygger på det faktum att ljus från en stjärna böjer av om en annan stjärna finns mellan den mer avlägsna stjärnan och oss. Den mer närbelägna stjärnans gravitation påverkar alltså ljusets bana. Om då denna stjärna dessutom har någon planet som kretsar kring den så påverkar det gravitationslinseffekten. Normalt används metoden av teleskop som finns på jorden. Problemet är att metoden kräver att ett par stjärnor ligger i linje sett från jorden. För ett rymdteleskop som Kepler, som kretsar kring solen, är det lättare att söka efter sådana stjärnpar. Forskarna tror därför att Kepler skulle kunna hitta betydligt fler planeter med gravitationslinsmetoden.

Keplerteleskopet konstruerades inte för att leta efter planeter med gravitationslinsmetoden, så möjligen vore det mer kostnadseffektivt att sända upp rymdteleskop som är specialbyggda för detta. NASA fick överta två  avancerade teleskop av amerikanska försvaret, som skulle kunna vara perfekta för detta uppdrag. Läs min tidigare artikel HÄR om projektidén WFIRST. Om den idén realiseras så lär det ske en bra bit in på 2020-talet. Tills dess kan väl Keplerteleskopet få prova metoden.

Gigapixelbild från Mars!

Genom att kombinera 900 olika bilder har NASA skapat en panoramabild på hela 1,3 miljarder pixlar från Mars. Bilden nedan visar en liten del av totalbilden. Klicka HÄR för att se hela bilden.

(Bildkälla: NASA)

Curiosity har hela 17 kameror (se min artikel om kamerautrustningen HÄR) och flera av dessa har använts för att skapa denna panoramabild.

Det verkar blåsa med allt högre vindhastighet på Venus

ESA:s rymdsond Venus Express har under flera år studerat hur det blåser på Venus. Forskare som studerat rymdsondens mätdata noterar att vindhastigheten ökat under de senaste sex åren. När rymdsonden anlände till Venus 2006 uppmättes vindhastigheter på ca 300 kilometer per timme i molntopparna 70 kilometer ovan planetytan.Redan det är ju en enorm vindhastighet. Nu har värden på 400 kilometer mer timme uppmätts. Forskarna vet inte vad som orsakat denna ökning i vindhastighet.

Förändringen i uppmätt vindhastighet (Bildkälla: ESA)