Snö har upptäckts i ett annat solsystem!

Astronomer har för första gången observerat snögränsen i ett ungt och avlägset solsystem. Det är i den stoftskiva som omger stjärnan TW Hydrae som denna snögräns upptäckts. Stjärnan befinner sig 175 ljusår från jorden och astronomerna tror att detta solsystem under bildande på många sätt liknar vårt solsystem som det såg ut i begynnelsen.

(Bildkälla: ESO)

ESO rapporterar att man gjort upptäckten med hjälp av det kraftfulla ALMA-teleskopet i Chile. Här på jorden uppstår en snögräns på hög höjd när den låga temperaturen gör att den fuktiga luften blir till snö. Alla som rest till fjällen tidigt en vinter har upplevt denna snögräns när man väl kört upp mot toppen. Snögränsen kring en ung stjärna bildas på liknande sätt, långt ut i de kallare delarna av stoftskivan. Först övergår vatten till is och snö och bildar den första snögränsen. Längre ut från stjärnan kan ämnen som koldioxid, metan och kolmonoxid frysa och bli till snö. Det innebär att det finns flera olika snögränser kring en stjärna.

Av en stoftskiva kring en stjärna kan planeter, månar, asteroider och kometer bildas. Det sker genom att stoftkornen kolliderar och klumpar ihop sig till allt större objekt. Snö och is gör att de håller ihop bättre och inte splittras så lätt. Olika typer av planeter bildas vid olika snögränser. I vårt solsystem ligger snögränsen för vatten ungefär vid Mars omloppsbana. Snögränsen för kolmonoxid ligger vid Neptunus omloppsbana. Det som ALMA-teleskopet fått syn på är just snögränsen för kolmonoxid kring TW Hydrae. Kolmonoxid kan vara en viktig komponent i den process som skapar liv. Kolmonoxidis behövs nämligen för att metanol ska bildas. Metanol är en av livets byggstenar.

Curiosity är nog solsystemets långsammaste fordon

På Marsfordonet Curiositys 335:e dag passerade den äntligen 1 kilometer i total körsträcka. Det gör att fordonet hittills snittat på ganska prick 3 meter per dag. Inte direkt turbofart! Till Curiositys försvar får sägas att den stått parkerad under långa perioder på några vetenskapligt intressanta platser under sin färd. Dessutom är det ingen vidare kvalitet på "Marsvägarna", vilket väl framgår av bilden nedan. Nu är Curiosity så sakteliga på väg mot berget Aeolis Mons (även kallad Mount Sharp). Kan vi hoppas på att den slänger in en lite högre växel nu?!

Terrängen som Curiosity nu ska forcera (Bildkälla: NASA)

Det är ett intressant område som Curiosity nu närmar sig. Det är en rejäl bergstopp, hela 5,5 kilometer hög, som den ska utforska. ESA:s rymdsond Mars Express har tagit en bild av Galekratern inklusive Aeolis Mons (färgerna är till för att illustrera höjdskillnader). Curiosity befinner sig i det blåfärgade området.

Galekratern och Aeolis Mons (Bildkälla: ESA)

Hubbleteleskopet är en riktig månfinnare!

Hubbleteleskopet har under sina 23 år i omloppsbana runt jorden gjort en massa intressanta upptäckter. Under de senaste åren har den blivit lite av en månfinnare. Inte nog med att den upptäckte Plutos 4:e och 5:e måne (som döptes till Kerberos resp Styx).Nu har den också upptäckt en liten måne kring Neptunus. Månen, som tillsvidare har namnet S/2004 N 1, är bara ca 20 kilometer i diameter. Det är därmed den minsta kända månen kring Neptunus. Den kretsar ett varv kring planeten på 23 timmar.

Det var Mark R. Showalter vid SETI Institute som upptäckte den lilla månen i en gammal Hubblebild. Det var för övrigt samme Showalter som upptäckte de ovannämnda Plutomånarna med hjälp av Hubbleteleskopet. Fyndet innebär att Neptunus nu har 14 kända månar. De flesta av dem är små, men det finns en halvstor måne, Triton. Den har en diameter på ca 2.700 kilometer. Vår kunskap om Neptunussystemet är fortfarande ganska begränsad. Sannolikt finns där fler små månar, men det krävs förmodligen en rymdsond till Neptunus eller ett mycket kraftigt rymdteleskop för att upptäcka dem. Någon rymdsond till Neptunus är inte planerad så det blir kanske en uppgift för James Webb-teleskopet när det väl sänds upp 2018?

(Bildkälla: NASA/ESA/Mark Showalter)

Komplicerat mönster för solaktiviteten

Solen är en komplicerad historia. Solaktiviteten går upp och ner i 11 år långa cykler. Just nu är aktiviteten på topp, vilket visar sig genom frekventa solutbrott. Den senaste månaden har ett flertal större utbrott skett, men för att vara en aktivitetstopp är det ändå ganska lugnt. Faktum är att forskarna varit lite fundersamma på varför det varit så lite solutbrott det senaste året. En tanke som framförts är att den låga aktiviteten skulle kunna mildra den pågående klimatförändringen som orsakas av utsläpp av växthusgaser som hamnar i vår atmosfär. Det finns t o m forskare som talar om vi genom mänsklig påverkan på klimatet förhindrat en mindre istid. En forskningsstudie som presenteras i New Scientist visar dock att det sannolikt handlar om att solens cykler är mer komplexa än vad man tidigare trott och att nedgången i solaktivitet bara är tillfällig.

En aktiv sol (Bildkälla: NASA)

Mellan åren 1645 och 1715 upplevde norra Europa en köldperiod som kallats för lilla istiden. Vintrarna var extremt kalla under en lång period. Perioden kallas också för Maunder minimum, efter den engelske solforskaren Edward W. Maunder, som studerade solfläckarnas utbredning och omfattning. Under den kalla perioden ska antalet solfläckar ha varit betydligt mindre till antalet. Något liknande har upplevts under denna solcykel, med ganska få solfläckar. Forskarna tror att det är en periodisk nedgång i antal solfläckar som sker en gång per hundra år. Nedgången är inte lika stor som under ett Maunder minimum och varar normalt ett par 11-årsperioder innan solaktiviteten återgår till det normala. Redan 1933 föreslog den tyske vetenskapsmannen Wolfgang Gleissberg att solen hade en sådan 100-årig cykel. Forskarna tror att även nästa solaktivitetstopp kring år 2024 kommer att vara ganska beskedlig, men att solen sedan återgår till normal aktivitetsnivå.

Den 11-åriga solcykeln (Bildkälla: Wikipedia)

Solaktiviteten i form av utbrott och solstormar kan följas i detalj på websidan Rymdväder.

Rekordlåg NASA-budget 2014?

Det är, som vanligt, tuffa budgetdiskussioner i den amerikanska kongressens båda kammare, senaten och representanthuset. En budgetkommitté i representanthuset har lagt ett budgetförslag för NASA på "bara" 16,6 miljarder dollar för budgetåret 2014. Om förslaget går igenom skulle det innebära det lägsta budgetanslaget som NASA fått sedan 1986, om man justerar för inflation. Detta enligt Casey Dreier på Planetary Society Blog som tagit fram budgetsiffrorna för åren 1982-2014.

(Bildkälla: Casey Dreier, Planetary Society Blog)

Notera särskilt vilken enorm budgetreduktion som skett sedan 1990-talets början. Budgeten för 2014 är långt ifrån klar. Senatens budgetkommitté ska inkomma med sitt budgetförslag. Hela hösten kommer sedan att ägnas åt budgetdiskussioner som så småningom landar i en budget. Hur som helst ser det inget vidare ut vad gäller förutsättningar för nya stora rymdsondssatsningar de kommande åren. Med tanke på att NASA:s budget numera innehåller fler forskningsområden än vad den gjorde på 1980-talet så är läget bekymmersamt. Det lär bli många lågbudgetprojekt. De kommersiella rymdbolagen kommer sannolikt också att få utökat stöd i syfte att kunna genomföra rymdsatsningar till en lägre kostnad.

Global uppvärmning för 3 miljarder år sedan gjorde liv möjligt på jorden

Idag talas det mycket om hotet om global uppvärmning och de allvarliga konsekvenser det får för liv på jorden. Allteftersom halterna av växthusgaser i atmosfären stiger höjs jordens medeltemperatur. Det kommer larmrapporter om att istäcket vid arktis smälter rekordsnabbt. Risken för att havsvattennivåerna höjs är uppenbar, vilket medför stora problem vid kustområdena runt om på jorden. Höjda temperaturer innebär också torka på många håll i världen. Det finns idag en stor enighet bland forskare om att den globala uppvärmningen vi ser är en följd av mänsklig påverkan och att följderna riskerar att bli katastrofala om inte årgärder vidtas omgående. Paradoxalt nog så innebar en mer "naturlig" global uppvärmning för ca 3 miljarder år sedan att liv på jorden kunde frodas. Det visar en forskningsstudie som forskare vid University of Colorado Boulder presenterade häromdagen (läs om studien i Astrobiology Magazine).

Kanske liknade jorden Saturnusmånen Titan? (Bildkälla: NASA)

Det har länge förbryllat forskarna hur liv på jorden kunde uppstå för mer än 3 miljarder år sedan med tanke på att solen då var ca 20 procent ljussvagare än vad den är idag. Det borde ha varit iskallt på jorden och omöjligt att bibehålla flytande vatten, vilket är en förutsättning för att liv ska frodas. Forskarna har med hjälp av avancerade datormodeller beräknat att jordatmosfärens halter av koldioxid och metan kan ha varit mycket högre än idag och att den växthuseffekt det medför har hållit jorden tillräckligt varm. Klimatet kan ha varit ungefär som idag, möjligen lite kallare, tror forskarna.

Atmosfären tros ha haft en 50 gånger högre halt av koldioxid än idag och en betydligt högre halt av metan. Just metan är en mycket effektiv växthusgas. Idag lagras stora mängder koldioxid i våra oceaner, i växter och under jord. Den tidiga jorden var inte lika effektiv vad gäller koldioxidlagring utan en mycket större andel hamnade i atmosfären. Så tack vare en häftig växthuseffekt kunde de enkla livsformer som bildades för mer än 3 miljarder år sedan överleva och så småningom utvecklas till de mer utvecklade livsformer vi idag ser på jorden.

Resultatet av forskningsstudien ställer också en del intressanta frågor kring liv på exoplaneter. Det kan innebära att en planet med kraftig växthuseffekt kan utveckla liv även om planeten inte är inom den beboeliga zonen kring en stjärna. Det är inte planeters placering i den beboeliga zonen utan planeters atmosfärer och atmosfärsammansättning som egentligen är den mest intressanta aspekten när det gäller liv på andra planeter. Vi kan därför se fram emot alltfler forskningsrapporter som fokuserar just på atmosfärstudier. Med utvecklade teleskop kan också avlägsna planeters atmosfärer analyseras och bedömningar göras rörande förutsättningar för liv på dessa planeter.

Vårt solsystem har en svans likt en komet!

Rymdsonden IBEX (Interstellar Boundary Explorer) har för första gången kartlagt solsystemets svans. Jo, likt en komet har solsystemet en svans. Den är dock inte lika spektakulär som en kometsvans, utan tvärtom mycket svår att identifiera. IBEX har nu kartlagt svansens struktur och funnit att den är formad som en fyrklöver. Även andra stjärnor har en svans, så det är i och för sig inte konstigt att även vår sol har en. Forskarna vet inte hur lång svansen är, men de tror att partiklarna i svansen successivt glesnar ju längre ut från solen man kommer. Videon nedan beskriver denna nästan osynliga svans mer i detalj.

(Källa: NASA)

IBEX studerar solsystemets gränsområden mot den interstellära rymden. Denna rymdsond har som huvudsaklig uppgift att räkna atomer. Sonden studerar det som kallas för "det lokala interstellära molnet", som är ett moln vari solsystemet just nu befinner sig. Läs mer om IBEX HÄR.