Månsonden LADEE stod väl för årets mest spektakulära påsksmäll när den kraschlandade på månen vid 7-tiden på långfredagens morgon svensk tid. Kraschlandningen berodde inte på något missöde utan var planerad sedan länge. Bränslet tog helt enkelt slut så det återstod inget annat än att avsluta uppdraget med en rejäl krasch. NASA tror att rymdsonden kan ha skapat en liten krater någonstans på månen i och med att den hade en hastighet på över 5.500 kilometer vid kraschen. Återstår att se om NASA lyckas hitta kratern med hjälp av rymdsonden LRO som fortsätter kretsa runt månen.
LADEE, som är en akronym för Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer, har haft i uppdrag att kartlägga den tunna månatmosfären. Den har sedan början av oktober 2013 kretsat kring månen och har hunnit samla in avsevärda mängder data. LADEE har också varit lite av en experimentsond för NASA. Den har nämligen testat att sända data via laserkommunikation, med mycket höga nedladdningshastigheter. Läs mer om LADEE här.
Bloggen har tagit lite påskledigt och missat att skriva om årets (hittills) mest spännande exoplanetfynd. Det handlar förstå om planeten Kepler 186f, som är den mest jordlika planet som upptäckts utanför vårt solsystem. Det är, som namnet antyder, rymdteleskopet Kepler som gjort upptäckten.
Kepler 186f är sannolikt något större än jorden och kretsar inom den beboeliga zonen kring sin stjärna. Det är första gången man upptäcker en såpass liten planet kring en annan stjärnas beboeliga zon. Websidan exoplanet.eu anger planetens radie till 1,11 (+-0,14) jordradier. Planetsystemet kring stjärnan består av totalt 5 kända planeter. Även de 4 andra planeterna är relativt små och kan klassificeras som s.k superjordar. De kretsar alla betydligt närmare stjärnan och klart innanför den beboeliga zonen. De fyra planeterna har omloppstider på bara 4, 7, 13 respektive 22 dagar. Här kommer lite ytterligare data rörande Kepler 186f, som jag hämtat från websida exoplanet.eu:
Avstånd till jorden = 492 ljusår
Omloppstid kring stjärnan = 130 dagar
Avstånd från stjärnan = 0,36 (+-0,05) astonomiska enheter, dvs lite drygt 50 miljoner kilometer
Stjärnan som Kepler 186f kretsar kring är en s.k röd dvärgstjärna, vilket är en mycket vanlig typ av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är betydligt "blekare" än stjärnor som vår sol. Kepler 186f får en tredjedel av den energi som vi får på jorden från sin stjärna. Skulle man stå på denna planets yta så skulle det vara lite skymning mest hela tiden. Det blir aldrig ljusare på Kepler 186f än ungefär som strax före solnedgången på jorden. Lite ytterligare fakta om stjärnan:
Massa = 0,48 (+-0,05) solmassor
Radie = 0,47 (+-0,05) solradie
Beboelig zon kring stjärnan = mellan 0,21 och 0,44 AU
Bilden nedan visar dels en jämförelse mellan Kepler 186f och jorden, dels Kepler 186-systemet jämfört med vårt solsystem. Observera att bilden på Kepler 186f bara är en illustration. Huruvida planeten är vattenrik, som vår jord, eller snustorr, som Mars, har forskarna ingen kunskap om. I och med att man inte känner till massan och sammansättningen hos Kepler 186f vet man inte om det är en stenplanet. Forskarna gör ändå antagandet att så är fallet. En planet av den storleken och på det avståndet från stjärnan borde vara en stenplanet.
(Bildkälla: NASA)
Hur jordlik är då Kepler 186f? Ingen vet. Den kan vara lik jorden om den har rätt typ av atmosfär som möjliggör flytande vatten. Förutom avståndet från stjärnan har också atmosfärens sammansättning och struktur stor betydelse för vilken yttemperatur en planet får. Forskarna vet inte heller vilka grundämnen i övriga som kan tänkas finnas på planeten eller i dess eventuella atmosfär. Dessutom kretsar Kepler 186f kring en röd dvärgstjärna, vilket kan innebära sämre förutsättningar för liv är om den hade kretsat kring en solliknande stjärna Allt det här gör att forskarna inte vill kalla Kepler 186f för en "jordkopia" utan snarare en "jordkusin".
NASA:s videofilm nedan berättar mer om upptäckten.
Finns det vatten på Mars? Om inte, har det någon gång i Mars historia funnits vatten på Mars? Det är frågor som under några årtionden sysselsatt ganska många forskare vid ett stort antal forskningscentra runt jorden. Det senaste decenniets utforskning av Mars med hjälp av en armada rymdsonder har påvisat spår av vatten. Marslandskapet tycks ha svämmat över av vatten på sina ställen att döma av de dalgångar, slätter, "sjöbottnar" m.m som rymdsonderna fotograferat. Bilden nedan, som publicerades häromdagen, är en bearbetning av bilder som rymdsonden Mars Express tagit. Visst ser det ut som ett uttorkat flodlandskap?
(Bildkälla: ESA)
I höstas kom nyheten från NASA om att Curiosity upptäckt små mängder vatten (se HÄR). NASA:s Marsfordon Curiosity och Opportunity fortsätter sökandet efter vatten. Ett av fordonen, Spirit, som opererade mellan 2004 och 2010, kan rentav ha landat på gammal sjöbotten. Nya studier av Spirit-data visar att kratern där Spirit landade, Gusevkratern, sannolikt delvis varit täckt av vatten.
Forskare vid Tokyo Institute of Technology har i dagarna presenterat en studie som visar att det sannolikt finns mer vatten än man tidigare trott dolt under ytan på Mars. Samtidigt kom det häromdagen en forskningsrapport (i tidskriften Nature) som ifrågasätter om Mars någonsin varit en vattenplanet. Forskarna bakom rapporten anser att det har varit för kallt på Mars för att vatten under någon längre tid ska kunna ha funnits i flytande form. Man tror helt enkelt inte att Mars atmosfär har varit tillräckligt omfattande för att hålla planeten varm. Likväl tror forskarna att det under kortare tidsperioder funnits rikligt med vatten. Det finns flera tänkbara förklaringar till det. När lutningen på Mars rotationsaxel skiftat kan det emellanåt ha skapat varmare klimat på Mars. Även atmosfären kan tidvis ha varit tätare som ett resultat av växthusgaser som utlösts av vulkanutbrott eller stora meteornedslag.
Mars idag är dock synnerligen ökenlikt. Bilden nedan, som Marsfordonet Curiosity tog för en vecka sedan, visar ett kargt landskap.
NASA:s projektledning för Keplerteleskopet har annonserat om en telekonferens imorgon kväll svensk tid. Det ska tydligen presenteras lite nya Keplerfynd. Undrar just vad det kan tänkas vara? Förra gången presenterade man upptäckten av dryga 700 nya exoplaneter! Blir det ännu ett stort sjok planeter? Har man upptäckt en jordkopia? Har man kanske rent av upptäckt den första exomånen? Vi får väl se vad det är som presenteras.
Apropå exomånar så är det nog bara en tidsfråga innan de första upptäckterna kommer. Det bör ju finnas enorma mängder månar kring de exoplaneter som hittills upptäckts. I vårt solsystem har vi ju närmare 200 styck! Den nyfikne kan studera fakta om alla månar på NASA:s websida eller på engelskspråkiga wikipedia.
Att det finns månar kring exoplaneter kan vi nästan vara säkra på. Det svåra är förstås att identifiera dom. I slutet av förra veckan meddelade dock NASA på sin websida att man funnit tydliga tecken på en exomåne i ett planetsystem som döpts till MOA-2011-BLG-262 (vilket namn!). Med hjälp av den s.k gravitationslinsmetoden har man identifierat ett objekt kring en planet som man tror kan vara en måne. Det kan också vara en planet som kretsar kring en stjärna. Den stora nackdelen med gravitationslinsmetoden är att man inte kan göra om observationer för att få en bekräftelse på upptäckter man gjort. I det här fallet har dock ett flertal olika teleskop runtom på jorden studerat objektet vilket ger ökad observationssäkerhet. Läs mer om gravitationslinsmetoden och andra metoder för att upptäcka exoplaneter under fliken "Exoplaneter" ovan.
Illustration av måne kring planet respektive planet kring stjärna (Bildkälla: NASA)
I övrigt är det lite stiltje på exoplanetfronten just nu. Antagligen blev forskarsamfundet lätt chockade av de 700 nya exoplanetfynden som Keplerteamet publicerade och började studera dessa mer i detalj, eller så är det bara lugnet före stormen som vi nu ser. Hur som helst kan vi till dags dato räkna in 1.780 upptäckta exoplaneter (källa: exoplanet.eu). Man kan förresten fundera på hur länge man kommer att räkna exoplaneter. Om det helt plötsligt upptäcks tusentals exoplaneter så börjar totalantalet bli ganska ointressant. Det finns ju ingen som redovisar antalet upptäckta stjärnor (mig veterligt)!
Rymdsonden Cassini har upptäckt en stor bula i Saturnus A-ring. Det kan vara en nybildad måne som skapar en "störning" i den yttre delen av A-ringen. Störningen kan vara så stor som 1.200 kilometer lång och 10 kilometer bred. Det objekt som skapat den är kanske bara 700 - 800 meter i diameter. Det kan röra sig om en ny Saturnusmåne som håller på att bildas! Även om ingen ännu sett själva objektet (den är för liten för att kunna ses på de bilder som rymdsonden tagit), så har den fått ett namn: Peggy. Bilden nedan som togs för prick ett år sedan, den 15 april 2013, visar tydligt hur den yttre delen av A-ringen buktar ut.
En isklump i en av Saturnusringarna (Bildkälla: NASA)
Fyndet kan bringa lite klarhet i hur många av de isiga månarna kring Saturnus kan ha bildats. De kan ha uppstått i tätare delar av Saturnusringarna och sedan förflyttat sig utåt från planeten. Ringsystemet kan tidigare ha varit betydligt tätare och haft mer byggmaterial till lite större månar. När månarna flyttat utåt från planeten kan de på vägen ha kolliderat med andra liknande objekt och successivt blivit allt större. Så som ringsystemet ser ut idag tror inte forskarna att det förmår att skapa annat än mycket små objekt, typ Peggy.
Hur många planeter finns det egentligen i vårt solsystem? "Åtta" svarar den astronomiskt allmänbildade och det är ju rätt svarat. Åtminstone för tillfället. För vi är inte hundra procent säkra på att vi upptäckt alla solsystemets planeter ännu. Det har under de senaste årtiondena spekulerats en del kring förekomsten av ytterligare en planet långt ute i solsystemet - Planet X kallad. Jakten på denna planet X pågår fortfarande. Mer om det lite längre fram i denna artikel.
Dagens skolungdomar får lära sig att vårt solsystem har åtta planeter. När en annan gick i skolan var planeterna nio till antalet, men så bestämde Internationella Astronomiska Unionen (IAU) att Pluto inte längre fick tillhöra planetskaran. Det var år 2006 som IAU fastslog definitionerna för planeter, och den nya kategorin himlakroppar, dvärgplaneter. Enligt IAU:s definition finns tre grundkrav på en planet: 1. Den är ett objekt som kretsar kring solen, 2. Den är tillräckligt stor för att dess gravitation ska forma den till hydrostatisk jämvikt i en rund form och 3. Den har ”rensat ut grannskapet” på mindre objekt. Uppfyller ett objekt inte det tredje kravet så är det en dvärgplanet. Pluto ansågs inte ha rensat rent i sin bana eftersom den tidvis kommer innanför Neptunus omloppsbana kring solen och att det finns en del andra objekt som kretsar kring solen därute. Det främsta skälet till att IAU kände behov av en tydlig definition var upptäckten 2005 av en annan himlakropp, Eris, som är ungefär lika stor som Pluto. IAU var väl antagligen rädda för en stor mängd likadana upptäckter som successivt skulle öka på antalet planeter i vårt solsystem.
Hubbleteleskopets bild av dvärgplaneten Eris och dess lilla måne Dysnomia (Bildkälla: NASA)
Finns det då flera stora himlakroppar i vårt solsystem? Och framförallt; finns det någon ytterligare planet? Upptäckten för två veckor sedan av en ny dvärgplanet, som fick det kryptiska namnet 2012 VP133, har satt fart på planet X-diskussionen. Forskarna bakom upptäckten, Scott Shepherd och Chadwick Trujillo, studerade dvärgplaneten 2012 VP133:s omloppsbana och jämförde den med 11 liknande objekt. De fann då att objekten hade liknande excentriska omloppsbanor. Det kan finnas flera olika orsaker till det. Kanske påverkas omloppsbanorna av en större himlakropp. Kanske finns det en jordstor planet långt därute som vi inte har lyckats upptäcka med våra teleskop. Om en sådan planet upptäcks, kommer då IAU att än en gång ändra planetdefinitionerna?
NASA:s rymdsond Cassini har genom gravitationsmätningar fastställt att det måste finnas ett stort hav under Saturnusmånen Enceladus isiga yta. När Cassini 2005 upptäckte att Enceladus sprutade ut stora mängder vatten i atmosfären framfördes ganska snart teorier om förekomsten av en ocean under ytan. Nu har det alltså "bevisats" att så är fallet. Forskarna tror att oceanen kan vara så djup som 10 kilometer. Det är dock ett mycket tjockt istäcke som omger denna vattenreservoar, kanske 30-40 kilometer tjockt.
Illustration av Enceladus i genomskärning (Bildkälla: NASA)
Det vatten som månen sprutar ut är salt och innehåller organiska molekyler. Det innebär att det kan finnas liv på Enceladus. Faktum är att Enceladus är en av de bästa kandidaterna för utomjordiskt liv. Det handlar i så fall om liv i form av mikrober. Det hade ju varit intressant med en rymdsond som mer detaljerat studerade Enceladus. I dagläget har inte någon av rymdmyndigheterna planer på att sända en rymdsond till Enceladus inom överskådlig tid.
