Lyckligt leende så här dagen efter Curiositys landning

Så här dagen efter den lyckade landningen av Curiosity går man omkring med ett lyckligt leende på läpparna mest hela tiden. Ett leende över den helt ”vansinnigt” komplicerade landningen och att det faktiskt lyckades. Ett leende över att Curiosity bara minuter efter landningen lyckades sända ett par bilder från landningsplatsen. Ett leende över att rymdsonden MRO lyckades ta en bild på MSL/Curiosity när den med fallskärm faller mot Marsytan. Ett leende åt alla tokglada NASA-tekniker som jublar i kontrollrummet när det står klart att landningen lyckats. Ja, det är helt sjukt egentligen det här.

Man kan ju undra vilken tokstolle på NASA som kom på idén om hur man ska landsätta Curiosity! Och, möjligen i ännu högre grad, vilka tokstollar till projektledare som tyckte att det är en god idé att sänka ner ett fordon som väger ett ton med hjälp av några rep på en planet som befinner sig några hundra miljoner kilometer bort! Ja, du milde tid vilket ingenjörskap detta är. Man får en känsla av att allting är möjligt om man bara har en tillräckligt stark vision och ett stort mått av jävlaranamma. Plus en skock duktiga tekniker. Vilken känsla det måste ha varit för dessa tekniker att se att man faktiskt lyckades, som det verkar, till 100 procent.

 

Illustration av Curiosity på Mars (Bildkälla: NASA)

Det finns de som tycker att 2,5 miljarder dollar (som är MSL-projektets totala kostnad) på något så perifert som sökandet efter spår av liv på Mars är slöseri med pengar . Jag håller inte med. Utan tvekan är det ruskigt mycket pengar. Faktum är att de skulle räcka till att driva Sveriges största sjukhus i mer än ett år och ge hundratusentals patienter vård. 2,5 miljarder dollar är också betydligt mer pengar än vad t o m ganska stora svenska kommuner gör av med på ett år i sin samlade verksamhet.

Trots detta, och trots att jag som landstingsekonom (vilket är min egentliga profession) ser alla brister som finns inom sjukvårds- och välfärdssystemet i Sverige, så tycker jag att det är väl använda pengar. Man gör det enkelt för sig genom att påstå att satsningar på diverse tekniska projekt snor pengar från viktiga välfärdsområden. Ekonomi och ekonomiska samband är inte så enkla. Ekonomi är inte statiskt såtillvida att en besparing inom ett område omedelbart innebär mer pengar till ett annat område. Satsningar inom all form av kunskapsutveckling och teknikutveckling (möjligen vapenutveckling undantagen) ger så mycket dynamiska samhällsekonomiska effekter att den samlade ekonomin stimuleras. Hur hade IT-utveckling, utvecklingen av Internet m.m sett ut utan de stora, och mycket kostsamma, vetenskapliga projekten inom fysikens och astronomins värld? Förmodligen hade vi inte haft det informationssamhälle vi har idag utan projekt som CERN, ISS, m.m. För att inte tala om utforskningen av rymden och dess bidrag till kunskaps- och teknikutvecklingen. Teknikutvecklingen i sin tur bidrar i hög grad till att utveckla t.ex sjukvården. Att satsa på dyra rymdprojekt tar onekligen resurser från andra samhällsområden, men bidrar möjligen indirekt med ännu större resurser med tiden.

Det finns också en annan aspekt. Rymdprojekt har under senare år blivit föremål för ökat internationellt samarbete. ISS är väl det bästa exemplet på det, men även MSL/Curiosity-projektet har bidrag i form av instrument m.m från en rad olika länder. USA, Ryssland och Europa för numera en dialog om rymdsamarbete. Internationellt samarbete inom detta område innebär att risken för internationella storkonflikter minskar. När det gäller utforskningen av Mars kan kanske det planerade ExoMars-projektet ytterligare bidra till samarbete mellan de stora rymdnationerna. Just nu diskuterar de europeiska och ryska rymdmyndigheterna om att genomföra projektet tillsammans. Förhoppningsvis finns också förutsättningar för att USA och NASA återigen ansluter sig till projektet. Kanske kan man så småningom också få med Kina i rymdsamarbetet.

Vi behöver utforska andra himlakroppar och deras förutsättningar för liv. Vi behöver öka vår kunskap om liv i vårt solsystem. Frågan om uppkomsten och utvecklingen av liv torde vara den mest grundläggande av alla frågor. Vi vet en hel del idag, men har fortfarande stora kunskapsluckor. Är liv (eller åtminstone ett mer utvecklat liv) på jorden något unikt, eller är det tvärtom vanligt t o m på planeter i vår närhet i galaxen? I ett första steg behövs visshet om vår grannplanet Mars någon gång i sin historia kan tänkas ha hyst liv och vad som gjorde att detta liv släcktes. Vi behöver ta fram en vision om att ”sätta en människa på Mars före år X” och bygga en Marsbas. I kommande steg behöver vi utforska förutsättningarna för liv på några av de månar i vårt solsystem som tycks ha vatten (Europa, Enceladus m.fl). När vi då kanske upptäcker hur ovanligt det trots allt är med liv på andra planeter/månar, så kanske vi börjar ta oss samman kring frågor om global uppvärmning och hoten om ökande växthuseffekt här på jorden med anledning av bristande miljöinsikt. Eller är det naivt att tro att detta ska ske?

Nyfikenhet är det som mer än något annat skapat den värld vi lever i idag, på gott och ont. Vad är väl då ett bättre namn på detta Marsfordon än just Curiosity?! Läs bara vad 12-åriga Clara Ma angav för skäl när hon namngav detta fordon i NASA:s namntävling i maj 2009:

"Curiosity is an everlasting flame that burns in everyone's mind. It makes me get out of bed in the morning and wonder what surprises life will throw at me that day. Curiosity is such a powerful force. Without it, we wouldn't be who we are today. When I was younger, I wondered, 'Why is the sky blue?', 'Why do the stars twinkle?', 'Why am I me?', and I still do. I had so many questions, and America is the place where I want to find my answers. Curiosity is the passion that drives us through our everyday lives. We have become explorers and scientists with our need to ask questions and to wonder. Sure, there are many risks and dangers, but despite that, we still continue to wonder and dream and create and hope. We have discovered so much about the world, but still so little. We will never know everything there is to know, but with our burning curiosity, we have learned so much."


12-åriga Clara Ma som gav namn åt Curiosity (Bilkälla: NASA)

Nu ska jag studera de senaste nyheterna från NASA om Curiosity. Det bästa stället att göra det på är på Planetary Societys Blog där den tokigt entusiastiska Emily Lakdawalla de senaste dagarna skrivit så tangentborden förmodligen glöder vid det här laget. En sammanfattning om det viktigaste kommer här i bloggen om en stund.