Jupiter, månen och Venus är verkligen i blickfånget just nu!

Vår stjärnhimmel domineras just nu av planeterna Jupiter och Venus samt månen. Visst är det vackert att titta upp mot stjärnhimlen och se Jupiter, månen och Venus så tätt intill varandra! Det är kul att tänka tanken att vi ju faktiskt har en rymdsond på väg mot Jupiter, sonden JUNO, som når fram i juli 2016. Jupiter, denna kung bland planeter, kan aldrig utforskas för mycket. Man får hoppas att NASA satsar på ytterligare någon rymdsond till Jupitersystemet för att titta närmare på t.ex Jupitermånen Europa. Det är en av de platser i solsystemet där sannolikheten för att finna enklare livsformer är störst.


Rymdsonden Juno´s bana mot Jupiter (Bildkälla: NASA)

Vi har ju också en rymdsond kring Venus, ESA:s VENUS EXPRESS. Emellanåt kommer en del rapporter från sondens utforskning, men det är tyvärr ganska glest med nyheter. Det tycks vara den enda sonden som inom överskådlig framtid studerar denna planet som det tidigare varit så mycket intresse kring. Det tycker jag är lite synd och beklagade mig över detta faktum i en artikel här i bloggen i september 2011, läs här.

Det är ju så att det under andra omständigheter, och med en stor portion tur, kunde varit så att Venus varit en betydligt mer beboelig plats än vad som nu är fallet. Trots allt är ju planeten vår systerplanet i och med att den är nästan lika stor som jorden. Den befinner sig dessutom på ett lagom avstånd från solen. Tyvärr har den en tät koldioxidrik atmosfär som bidrar till en mycket hög yttemperatur. Om planeten fått lite mer rotation hade kanske ett magnetfält skapats som gett planeten en helt annan utveckling. Det är verkligen en rad tillfälligheter som gör att planeter blir beboeliga. Med tanke på att Venus ligger inom den s.k beboeliga zonen men ändå inte är beboelig, borde studier av Venus ge en hel del kunskaper som är användbara vid letandet av exoplaneter som kan hysa liv.

I brist på fler rymdsonder till Venus och i avvaktan på att Juno ska nå Jupiter får vi nöja oss med att titta på dessa vackra planeters färd över stjärnhimlen. Och det är inte så dumt det heller!

Solen är riktigt explosiv just nu

De senaste dagarna har solen varit väldigt aktiv. Den 23-24 februari hade solen hela 5 kraftiga soleruptioner, varav 4 stycken på ett dygn. En av utbrotten riktades mot jorden. Det är vekligen spektakulära bilder som rymdsonderna SOHO och SDO tar på utbrotten. Bildsekvensen nedan kommer från SOHO. Det är inga dåliga krafter som släpps loss under dessa utbrott!

Vi är på väg mot en topp vad gäller solaktiviteten i den 11-åriga cykel som solen.


(Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.nasa.gov/mission_pages/sunearth/news/News022512-cme.html

Fortsatt användning av kärnbränsle i framtidens rymdsonder?

I ett flertal rymdsondsprojekt är kärnbränsle en viktig förutsättning för projektens genomförande. Jag skrev om detta i en artikel i november 2011, läs här. Se också Katja Lindbloms utförliga artikel i Populär Astronomi. Under de senaste 50 åren har ett flertal rymdsonder sänts mot olika mål med några kilo kärnbränsle ombord. Plutonium 238 (Pu-238) och s.k Radioisothope Thermoelectric Generators (RTG) har varit helt nödvändiga för att överhuvudtaget genomföra dessa mer långväga rymdfärder. De rymdsonder som använt kärnbränsle är bl a följande:

• Apollo 11 - 17, uppskjutning 1969 - 1972
• Pioneer 10 och 11, uppskjutning 1972-1973
• Viking 1 och 2, uppskjutning 1975
• Voyager 1 och 2, uppskjutning 1977
• Galileo (inkl minisond), uppskjutning 1989
• Ulysses, uppskjutning 1990
• Mars Pathfinder (Marsfordon), uppskjutning 1996
• Cassini (inkl minisonden Huygens), uppskjutning 1997
• Marsfordonen Opportunity och Spirit, uppskjutning 2003
• New Horizons, uppskjutning 2006
• Marsfordonet Curiosity, uppskjutning 2011

RTG:n till rymdsonden MSL (bildkälla: NASA)

Kärnbränsle kommer att behöva användas även framledes för längre och mer komplicerade rymdfärder. Det saknas tyvärr andra alternativ. Solenergi fungerar för kortare rymdfärder, men inte när avstånden från solen ökar. Eftersom NASA:s budget inte medger några större rymdsondsprojekt kan man fråga sig om det finns behov av kärnbränsle i rymdsonderna de kommande åren. NASA menar dock att även de något mindre rymdsonderna kräver plutonium. Man har därför begärt att USA startar tillverkningen av Pu-238 så att man slipper vara beroende av att köpa bränslet från Ryssland som i dagsläget står för tillverkningen. Det har dock varit många och långa diskussioner om det hela. I president Obamas budgetförslag för 2013 har det avsatts pengar för att starta upp produktionen.

Läs mer på: http://solarsystem.nasa.gov/rps/home.cfm

Läs mer på: http://www.spacesafetymagazine.com/2012/01/09/pu-238-production-risk/

Saturnusmånen Titan tillhör den närmaste släkten

Saturnus måne Titan är en av de himlakroppar i solsystemet som liknar jorden mest. I och för sig innebär inte det att den tillnärmelsevis kan betraktas vara en beboelig himlakropp. Åtminstone inte för oss människor. Titan tycks tvärtom vara en synnerligen ogästvänlig plats att vistas på om man får döma av de bilder som rymdsonden CASSINI:s minisond Huygens tog 2005 när den landade på månens yta. Ändå har den en hel del av de komponenter som kännetecknar vår egen jord. Den har en tät atmosfär, vilket är ganska ovanligt i vårt solsystem. Den har sjöar som, även om de inte är fyllda av vatten utan av kolväten, kan hysa enklare livsformer. Titan verkar också ha varit geologiskt aktiv. Om man befinner sig på månen och betraktar omgivningarna skulle man kunna se moln som emellanåt ger ifrån sig kraftiga regnskurar, floder som rinner ut i stora sjöar och på sin väg karvar ut floddalar. Nu visar det sig att Titan också har årstider.

Nyligen publicerade bilder från rymdsonden Cassinis observationer av Titan visar att molnen tunnas ut när det närmar sig vår vid månens nordpol. Atmosfären tycks helt enkelt förändras allteftersom årstiderna växlar. Mätningar visar också att yttemperaturen tycks förändras över dygnets timmar. Fram på eftermiddagen blir det något varmare ungefär som på jorden. Temperaturen är dock fortfarande långt över 100 minusgrader Celcius, så vi talar inte om några värmeböljor direkt. Forskare tror att Titan på många sätt liknar jorden som den såg ut för 4 miljarder år sedan, med den stora skillnaden att månen är mycket kallare än jorden någonsin varit.


Titans täta atmosfär gör att vi inte kan se månytan (Bildkälla: NASA)

Läs mer på: http://www.astronomy.com/en/News-Observing/News/2012/02/The%20many%20moods%20of%20Titan.aspx

Exoplaneters beboeliga zon kring röda dvärgstjärnor kan vara utvidgade

Forskning visar att den s.k beboeliga zonen kring röda dvärgstjärnor kan vara större än vad man tidigare trott. Dessa stjärnor är mindre och ljussvagare än vår sol och mycket vanliga i vår galax Vintergatan. Upp till 80 procent av alla stjärnor i galaxen kan bestå av sådana dvärgstjärnor. I och med att de är så vanliga riktas en hel del uppmärksamhet på dessa stjärnor vid sökandet efter exoplaneter som kan tänkas hysa någon form av liv. Man hittar också allt fler exoplaneter kring dessa stjärnor, t ex den för ett par veckor sedan upptäckta planeten GJ 667Cc. Jag skrev om upptäckten i ett tidigare inlägg, läs här.

Nu tror alltså forskare att den beboeliga zonen kring dessa stjärnor kan vara betydligt större än vad man tidigare trott. Hittills har man trott att det faktum att stjärnorna är relativt kalla gör att planeterna måste kretsa nära stjärnan för att det ska bli temperaturer på planeterna som tillåter flytande vatten. Om planeter kretsar nära stjärnan är de dessutom lättare att upptäcka med de metoder som exoplanetjägare använder. De passerar ofta över solskivan och kan då upptäckas av t.ex Keplerteleskopet. Närheten till stjärnan kan dock skapa kraftiga tidvatteneffekter som riskerar att eliminera eventuellt vatten på planetytan. Unga röda dvärgstjärnor kan också vara väldigt aktiva och ge ifrån sig kraftiga flares vars strålning som påverkar liv negativt.

Ny forskning visar att planeter som kretsar lite längre ut kan upprätthålla liv om de inte är alltför kalla. Även planeter med mycket is kan vara varmare kring en röd dvärg än kring en stjärna som solen. Orsaken är att istäckta planeter kring röda dvärgar reflekterar mindre av ljuset och kan därmed värmas upp. Den beboeliga zonen kan därför tänkas sträcka sig 10-30 procent längre ut från stjärnan. Kan sedan exoplaneterna ha geologisk aktivitet, plattektonik och annat som hjälper till att skapa en atmosfär, lite lagom växthuseffekt och annat som behövs för att öka beboeligheten, så ökar förutsättningarna för liv.

Läs mer på: http://www.spacedaily.com/reports/Extending_the_Habitable_Zone_for_Red_Dwarf_Stars_999.html

Iapetus - en riktigt märklig Saturnusmåne

Iapetus (eller Japetus, som namnet också stavas emellanåt) är en av många märkliga Saturnusmånar. Den liknar mest en valnöt med sin märkliga bergkam som går längs med hela planetens ekvator. Emily Lakdawalla på Planetary Society Blog skriver idag en lång artikel om denna måne.


(Bildkälla: NASA)

Bergskedjan vid ekvatorn är dubbelt så hög som Mount Everest! Den är ca 20 kilometer hög på sina ställen och lika bred och sträcker sig i princip helt rak längs med hela Iapetus ekvator. Den har en stor mängd kratrar vilket antyder att det handlar om en gammal formation. Hur har då denna bergskedja bildats? En teori är att månen haft en ring vars materia bestående av en mängd stora och små objekt av månens gravitation fallit ner på ytan och bildat denna bergskedja. Om det är så, varför finns då inte motsvarande formationer på andra månar?

Det kan vara så att det just på Iapetus har funnits de rätta förutsättningarna. När planeter och månar bildades så var stora delar av solsystemet fyllt av mindre objekt som "blev över". Dessa stenblock bombarderade de nybildade planeterna och månarna. En del av dem hamnade också i omloppsbana runt planeter, men också runt månar. Ringsystem kunde då bildas. Månen Iapetus kretsar på mer än 3 miljoner kilometers avstånd från Saturnus. Den hade därmed ett stort "eget luftrum" som kan tänkas ha innehållit en stor mängd sådana objekt. Dessa kan ha kommit att påverkas av Iapetus gravitation och bildat en ring runt månen. Så småningom tror vissa forskare att dessa stenblock föll ner på månytan av gravitationskrafterna och skapade det som idag ser ut som en bergskedja. Enligt forskare som förespråkar denna teori kan även Uranusmånen Oberon ha en liknande bergskedja.

Läs mer på: http://www.planetary.org/blog/article/00003389/

Vi kan vara lugna - inget rör sig (än så länge) fortare än ljuset!

Rapporterna från september 2011 från forskare vid Gran Sasso-laboratoriet i Italien om neutrinos som for fram i hastigheter som översteg ljusets var tydligen lite fel i alla fall. Det visar sig nu att det var något fel på mätutrustning alternativt en kontakt som inte var helt kurant. Det senare skulle då ha påverkat partikeldetektorns klocka så att tidsmätningen blev fel.

Ja, det är inte lätt med mekanisk utrustning när man har med snabbfotade neutrinos att göra. Hur som helst var det ändå för väl att man kunde förklara det hela. Det hade ju blivit lite väl stort paradigmskifte om stora delar av fysikens grundlagar måste omformuleras.

Läs mer på: http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article3416012.ece