Saturnusmånen Titan tycks ha aktiva vulkaner

På den europeiska planetkonferensen i London förra veckan presenterades en intressant studie rörande Saturnus stora måne Titan. Forskarna har med hjälp av data från rymdsonden Cassini studerat vad som tycks vara spåren efter aktiva vulkaner i närheten av Titans ekvatorregion. Alltsedan Cassini började studera Titan har bilden av en geologiskt aktiv måne blivit allt tydligare. Det är få kratrar på månen och en ganska ung och slät yta, som kontinuerligt påverkas av metanregn, erosion och geologisk aktivitet. På så sätt är denna måne lik vår jord.

Genom att studera Titans yta under en längre period har forskarna kunnat konstatera att månens albedo (det ljus som reflekteras från ytan) har förändrats över tid. Några områden har blivit mörkare och andra områden ljusare. Man tror att stora isvulkaner (kryovulkaner), ovanpå stora underjordiska oceaner genom utbrott omformar landskapet. Det finns flera bergformationer på Titan som liknar de som finns här på jorden. Forskarna tror att dessa vulkanområden kan tänkas ha förutsättningar att hysa liv. 

Bilden nedan visar en jämförelse mellan en av dessa isvulkankandidater, Sotra Patera, och Kirishima-vulkanen i Japan. Sotra Patera har en krater som är över en kilometer djup. Läs mer om vulkanism på Titan på Science Daily's websida.

(Bildkälla: NASA resp USGS)

Rymdsonden Cassini har vid sin senaste förbiflygning (den 94:e i ordningen!) studerat några av Titans stora metansjöar vid månens nordpol. I bilden nedan syns detta sjölandskap under molnen. Det är inga små sjöar det rör sig om. Sjön Kraken Mare är Titans största kända sjö. Den är hela 400.000 kvadratkilometer stor och därmed lika stor som jordens största sjö, Kaspiska havet.

(Bildkälla: NASA)

Titan är verkligen en hyperintressant himlakropp. Den är tyvärr svår att studera från en rymdsonds perspektiv i och med att månen ofta är täckt av mycket täta moln. Månlandaren Huygens, som medföljde rymdsonden Cassini till Saturnussystemet, landade på Titan i januari 2005. Den sände data i ca 90 minuter från Titan innan den dog. Även om denna landare lyckades ta en del bilder och samla in en hel del data hade det varit intressant med en ny dedikerad Titanlandare, som mer utförligt kunde utforska denna måne. För ett par år sedan var det nära att NASA hade satsat på projektet TiME (Titan Mare Explorer). Det var tänkt att denna landare skulle studera någon av Titansjöarna. Projektet var ett av tre tänkbara s.k Discoveryprojekt, men det fick stryk i slutomgången av projektet InSight. Kanske dags att väcka projektidén till liv igen, för visst hade det varit intressant att se en farkost flyta fram på en av Titans metanrika sjöar?!

Illustration av TiME (Bildkälla: NASA)

Japansk rymdsond ska studera gas i planet- och månatmosfärer

Läser i Sky & Telescope att den japanska rymdmyndigheten JAXA sände upp rymdsonden Hisaki i lördags (14 september 2013). Denna uppskjutning har skett lite i tysthet. Det är nog inte bara jag som missat det hela. Hisaki är ett litet rymdobservatorium som ska studera flyktiga gaser i atmosfären hos tre olika himlakroppar: Venus, Mars och Jupitermånen Io. Tanken är att sonden ska studera hur solvinden "blåser bort" gas från himlakropparnas övre atmosfärlager.

Illustration av Hisaki (Bildkälla: JAXA)

Hisaki kretsar runt jorden på ca 1.000 kilometers höjd och ska med hjälp av sitt teleskop studera atmosfärerna kring de två planeterna och månen Io i ultraviolett ljus. Beträffande Mars och Venus vill forskarna studera hur gasen i atmosfären försvinner kring himlakroppar som inte skyddas av en magnetosfär. I Ios fall vill forskarna studera gasmolnet kring månen och hur den påverkas av Jupiter och solvinden.

Projektet hade tidigare arbetsnamnet SPRINT-A, men heter alltså nu Hisaki, som betyder ungefär "bortom solen" fritt översatt. Atmosfärstudier tycks vara på modet just nu. Både månsonden LADEE, som NASA sände upp häromdagen, och Marssonden MAVEN, som sänds upp i november, ska studera atmosfärer. 

Curiosity har siktet inställt på berget Mount Sharp

NASA:s Marsfordon Curiosity har skickat en bild från sin färd mot berget Mount Sharp (eller Aeolis Mons som berget egentligen heter. NASA envisas med att hitta på egna namn åt diverse naturformationer på Mars). Det kan bli en del besvärligheter framöver för Curiosity. Det är många klippblock, bergkullar m.m som ska forceras eller rundas innan bergsklättringen kan börja. I bildens bakgrund ser vi Mount Sharp. Bilden är tagen med Curiositys Front Hazcam Camera den 13 september 2013.

(Bildkälla: NASA)

Teamet bakom Curiosity har lagt in några s.k "waypoints" på fordonets väg mot slutmålet Mount Sharp. Det är ett antal platser där Curiosity ska stanna till och studera terrängen lite noggrannare. Den har nu kommit till den första av dessa waypoints, som NASA kallar för Darwin. Här ska Curiosity stanna några dagar innan färden fortsätter. Bilden nedan visar den planerade rutten mot bergets fot. De gröna trianglarna visar de ställen som Curiosity ska göra korta uppehåll vid (klicka på bilden för att förstora den).

(Bildkälla: NASA)

Vad ska då Curiosity göra vid Darwin? Jo, den ska titta lite närmare på den bergformation som reser sig från backen. Enligt uppgift ska Marsfordonets borr användas enbart om det finns något av riktigt intressant att studera. Stoppen ska bli korta vid dessa waypoints för att inte ytterligare fördröja ankomsten till Mount Sharp. På de dryga 13 månader som Curiosity kört omkring på Mars har den ju inte hunnit så värst långt. Det har minst sagt gått sakta, men nu har NASA uppdaterat fordonets dataprogramvara så nu ska tydligen farten öka. Det handlar dock fortfarande om dagsetapper på i bästa fall lite drygt 100 meter. Den 5 september slog den personligt rekord med 141 meter på en dag. Ingen turbofart således.

Bergknallen vid Darwin (Bildkälla: NASA)

Läs mer om Curiositys senaste färd på UniverseToday.

Mars har för länge sedan drabbats av enorma översvämningar

Att det har flödat vatten på Mars är ingen nyhet. Otaliga rapporter från rymdsondernas utforskning av planeten har under senare år visat på spåren efter stora vattenflöden. Spaceref rapporterar att det på förra veckans planetkonferens i London presenterades data som visar på att Mars haft så kraftig issmältning att det skapat enorma flodvågor och jordskred. Området Aram Chaos (lämpligt namn i sammanhanget!), som är en 280 kilometer bred och 4 kilometer djup krater har varit fylld med en en flera kilometer tjock blandning av vattenis och sediment. När isen smälte kollapsade hela bassängen och stora mängder vatten och sedimentavlagringar flödade ut i omgivningen. Det hela skedde för mer än tre miljarder år sedan.

(Bildkälla: NASA)

Illustrationen nedan visar den kuperade terrängen i området och man kan ju bara ana vilken enorm flodvåg som kollapsen skapade!

(Bildkälla: Manuel Roda)

Forskarna som presenterade studien på konferensen har också tagit fram en illustration som visar hur det skulle ha kunnat se ut när dalen bredvid kratern fylls med vatten. Det kan ha rört sig om 100.000 kubikkilometer med vatten! Det är fyra gånger så mycket som i hela Bajkalsjön, en av världens största sjöar. Vattenmassorna skapade en tio kilometer bred och två kilometer djup dalgång genom landskapet.

(Bildkälla: Manuel Roda)

Nu finns en "världsatlas" för asteroiden Vesta

Alla vi som gillar att studera kartor kan nu fördjupa oss i en utomjordisk karta. NASA har, utifrån 10.000 bilder som rymdsonden Dawn tagit, skapat en fullständig karta över asteroiden Vesta. Kartan är ungefär i samma skala som detaljerade vägtrafikkartor som vi använder (om nu någon i GPS:ens tidevarv fortfarande använder en vägkarta). Det innebär att en centimeter på kartan motsvarar ungefär 2 kilometer.

Översiktsbilden nedan, som skapats av en stor mängd individuella bilder, visar både högländer och stora, djupa kratrar. Vesta har en mycket kuperad terräng där djupa kratrar kan ligga i närheten av höga berg. Nivåskillnaderna kan uppgå till över 20 kilometer på en sträcka på 10 mil!

(Bildkälla: NASA)

Mängder av fotografier och detaljerade studier av Vestas topografi har gjort det möjligt att skapa kartan. Nedan visas några av alla de bilder som tagits. Färgerna illustrerar höjdskillnader. Mer bilder finns på rymdsonden Dawns websida.

(Bildkälla: NASA)

24 nya exoplaneter har bekräftats!

Igår skrev jag här i bloggen att vi närmar oss 1.000 upptäckta exoplaneter. Idag togs ett stormsteg mot den 1.000:de upptäckten när det rapporterades om hela 24 nya exoplaneter. Det handlar om tidigare exoplanetkandidater upptäckta av Keplerteleskopet som nu bekräftats vara planeter. Bland planeterna finns flera som är relativt små, s.k super-jordar. Många av planeterna finns dessutom i planetsystem med flera planeter.

När upptäcker vi liv på en exoplanet?

Utforskningen av exoplaneter fortskrider och vi närmar oss upptäckten av exoplanet nr 1.000. Det kan ske redan före årsskiftet. Även sökandet efter liv i universum fortsätter oförtrutet. Forskarna har ännu inte lyckats identifiera s.k biomarkörer i en exoplanets atmosfär, men det är bara en tidsfråga innan den första upptäckten sker. Astrobiology Magazine skriver på sin webbsida om att nästa generation teleskop kommer att ge helt nya möjligheter för forskarna.

En biomarkör är en slags signal på att någon form av biologisk process pågår. På vår jord ger fotosyntesen upphov till den höga syrehalten och ozonlagret. Mikroorganismer avger ämnen till en planets atmosfär. Om man i en exoplanets atmosfär finner den typen av biomarkörer kan det vara en indikation på att det finns liv på planeten. 

Biomarkörer är signaler som är mycket svåra att identifiera. Det kräver extremt känsliga instrument i avancerade teleskop. Teleskoptekniken utvecklas dock snabbt och inom en 10-årsperiod kan vi ha kommit dithän att exoplaneters atmosfärer kan analyseras mer i detalj. ESO:s European Extremely Large Telescope (E-ELT), som färdigställs i början av 2020-talet, är ett av de teleskop som forskarna ställer sitt hopp till.

Inledningsvis kommer man att söka efter biomarkörer hos planeter kring dvärgstjärnor. Dessa är mindre och ljussvagare än vår sol, vilket gör att eventuella biomarkörer från planeter kring sådana stjärnor är lättare att identifiera. 

Det finns många problem som måste bemästras för att kunna fastslå att en planet har liv. Även en till synes tydlig biomarkör kan ha sitt ursprung i en geologisk process och inte i en biologisk. Så vi som ivrigt väntar på de första rapporterna om liv utanför vårt solsystem får ha en stor portion tålamod. Forskning tar tid.