Forskarna grubblar över hur planetsystem egentligen bildas

Forskarna hade länge en förhärskande teori om hur planetsystem bildas. Teorin gick ut på att planeter bildas ur den ackretionsskiva som omger en stjärna som håller på att skapas. I och med att stjärnan bildas så blåser stjärnvinden bort merparten av den gas som finns nära stjärnan. Det gör att det bildas relativt små planeter längst in eftersom det inte finns så mycket gas och stoft att bygga planeter med. Stora planeter bildas längre ut från stjärnan där mängden gas är större. Allteftersom man upptäckt planeter kring andra stjärnor så har förvirringen bland forskare ökat. Man har till exempel upptäckt mängder med Jupiterstora gasplaneter som kretsar nära sina stjärnor. Det borde dom inte göra. Dom borde åtminstone inte ha skapats där utan betydligt längre ut från stjärnan och sedan kanske sakta men säkert migrerat allt närmare stjärnan. Nu har forskarna upptäckt en riktigt udda planet. Den har fått namnet HD 106906b. NASA rapporterar om fyndet på sin websida.

Jämförelse mellan vårt solsystem och HD 106906b (Bildkälla: University of Arizona)

HD 106906b är en udda planet. Den har en massa som är 11 gånger så stor som Jupiter och kretsar hiskligt långt från sin stjärna, hela 650 gånger avståndet mellan solen och jorden.Det motsvarar 97 miljarder kilometer! Eftersom Jupiter är ca 5 gånger längre från solen är jorden är alltså denna Jupiterliknande planet mer än 100 gånger längre från sin stjärna än vad Jupiter är från solen! Där borde den absolut inte kunna vara. Det borde inte finnas så mycket gas därute i periferinför att bygga en så stor planet. Frågan är väl om det är en planet eller en "star-wannabe", dvs en himlakropp som var tänkt att bli en stjärna, men som inte riktigt blev det. Planeten är, i astronomiska sammanhang, väldigt ung. Den är bara ca 13 miljoner år och fortfarande ganska het (ca 1.500 grader Celcius).

Forskare har upptäckt lermineraler i Jupitermånen Europas is

Forskare fortsätter att göra nya fynd utifrån de observationer som rymdsonden Galileo gjorde under åren 1995 - 2003 när sonden kretsade kring Jupiter. Nu har man funnit lermineraler i Jupitermånen Europas istäcke. Man tror att de förts dit vid en kollision med en komet eller asteroid. Det intressanta med fyndet är att "rymdstenar" som transporterar den här typen av mineral ofta också för med sig organisk materia. Med andra ord skulle livets byggstenar kunna ha transporterats till Europa. Med tanke på att månen har en vattenocean under istäcket skulle liv kunna utvecklas. Det är onekligen fascinerande att forskare mer än 10 år efter att rymdsonden Galileo avslutade sin utforskning av Jupiter gör nya fynd i de data som sonden samlade in. Med hjälp av ny teknik har Galileos relativt lågupplösta bilder från 1998 avslöjat nya fakta.

En tänkbar asteroid- eller kometkollision på Europa (Bildkälla: NASA)

Vad är då lermineral? Lera är, jag citerar Wikipedia, "en finkornig jordart där över 15 procent av vikten består av partiklar med en diameter på mindre än 0,002 mm. Partiklarna benämnes ler. Ler är den mest finkorniga vittrings- och erosionsprodukten. Ler kan dessutom innehålla partiklar (sekundära lermineral) bildade av vattenlösta (vittrade) kisel-, aluminium- och järnoxider". Wikipedia fortsätter: "Lermineral är en sammanfattande term för de mineral som bildar partiklar med kornstorleken ler".

Bland astrobiologer är intresset för Jupitermånen Europa stort. Det är många som tror att det här är den bästa kandidaten för utomjordiskt liv. Då talar vi om enkla livsformer som kan tänkas leva under den tjocka is som täcker månens yta. Det som gör Europa så intressant är att det finns en saltvattenocean under isen och det finns tillgång till energi (som ett resultat av geologisk aktivitet och interaktion med Jupiter). Det vatten som finns är dessutom i kontakt med berggrunden, vilket är viktigt för att olika ämnen ska frigöras.

Så borde man då inte omedelbart sända en rymdsond, med landare och eventuellt fordon, till Europa? Jo, och en rymdsond är på väg (Juno) och en kommer att sändas dit år 2022 (JUICE). Ingen av dem har dock någon landare eller fordon i nyttolasten. Juno når Jupitersystemet i juli 2016 och kan nog ge en del nya fakta om Jupitermånarna. Den kommer dock att fokusera på Jupiter och inte på planetens månar. Vi får vänta på att ESA:s rymdsond JUICE når Jupitersystemet innan vi får mer kompletta uppgifter om hur det står till med Europa. JUICE huvuduppdrag är just att studera Jupiters isiga månar. JUICE är tyvärr inte framme förrän år 2030.

Fyndet av lermineraler kommer att presenteras mer i detalj på fredag på det pågående stora geofysikmötet i San Fransisco.

Det har funnits förutsättningar för liv på Mars

Jag skrev häromdagen om att Marsfordonet Curiosity avlossat mer än 100.000 laserskott under sitt dryga år på Mars. Curiositys uppdrag är att undersöka om det finns eller har funnits förutsättningar för liv på Mars. Genom att skjuta på stenar eller borra i stenar och sedan analysera materian kan Curiosity finna spår av liv. De analyser som Curiosity gjort visar att det mycket väl skulle kunna ha utvecklats liv på denna idag så livsfientliga planet. Vid American Geophysical Unions (AGU) höstmöte i veckan i San Fransisco har en hel del intressanta fakta om Curiositys observationer presenterats.

Bilden nedan visar ett sjölandskap, eller kanske snarare resterna av ett sjölandskap, på Mars. Det är just den typen av terräng som Curiosity kört omkring i under lite drygt 16 månader. Allt för att försöka avslöja Mars hemligheter. Curiosity har bland annat lyckats åldersdatera de stenar som man studerat. De visar sig vara mellan 3.860 och 4.560 miljoner år gamla! Det är bokstavligen materia som bildats kort efter att själva planeten bildades.

Forskarna har nu också bevis på att det funnits en sjö som skulle kunna haft någon form av mikroorganismer. Det har man kommit fram till efter att ha studerat Curiositys labanalyser av sedimentära avlagringar i de stenar som Curiosity borrat i eller skjutit på med laser. Forskarna tror att den krater som Curiosity landade i, Galekratern, haft en stor sjö för ca 3,6 miljarder år sedan. Man tror också att sjön funnits där i tiotusentals, kanske hundratusentals år. Man anser det sannolikt att sjön hade kol, väte, syre, kväve och svavel - alla ämnen som är viktiga för att liv ska utvecklas. Det borde alltså varit utmärkta förutsättningar för att mikroorganismer ska utvecklas. Forskarna betonar dock att man inte funnit tecken på liv på Mars, utan bara att förutsättningarna för liv funnits. Det är trots allt ett viktigt steg i jakten på liv.

En forntida sjö på Mars (Bildkälla: NASA)

En rundtur kring Mars nordpol

Rymdsonden Mars Express har med sina instrument samlat in en massa data om området kring Mars nordpol. Utifrån datamaterialet har ESA skapat en tjusig animation. När nordpolen upplever sommar smälter koldioxidisen och kvar blir ett istäcke bestående av vattenis.

(Källa: ESA)

Nytt nummer av Populär Astronomi

Så har då decembernumret av Populär Astronomi utkommit. Jag bläddrar lite i tidningen och hittar en hel del spännande läsning. Det är glädjande för en rymdsondsfantast att se så många artiklar och nyhetsnotiser om just rymdsonder och de upptäckter som de gjort. Vad finns det då mer att läsa om? Jo, bland annat om månen och hur den påverkar oss samt en lång och innehållsrik artikel om jordnära asteroider, om de häftiga gammablixtarna och svarta hålen samt om Spaceport Sweden och dess verksamhet m.m. En hel del trevlig läsning till jul med andra ord!

ESA vill ha svar på frågor om universums utveckling

Astronomy Magazine skriver om den europeiska rymdmyndigheten ESA:s framtidsplaner. ESA har nämligen fattat beslut om sina två kommande L-klassprojekt. L står för Large och avser stora, dyra rymdsondsprojekt. Redan tidigare har ESA, inom ramen för L-klassprojekten, fattat beslut om projektet JUICE som ska studera Jupiters stora månar. Detta projekt, förkortat L1, består av en rymdsond som ska studera Jupiters galileiska månar. Sonden sänds upp år 2022. De två nya projekten; Athena (L2) och eLISA (L3) ska ge svar på några av de mest grundläggande frågorna om vårt universum:

• varför ser universum ut som det gör?
• hur fortplantar sig gravitationsvågor?
• när och hur skapades de första svarta hålen?
• vad är det för krafter som gör att galaxer bildas?
• hur utvecklas galaxhopar och grupper av galaxer?
• hur bildas kompakta dubbelstjärnesystem och hur utvecklas de?

Den här filmen presenterar översiktligt de två projekten.

(Källa: ESA)

Athena (som står för Advanced Telescope for High-energy Astrophysics) är ett avancerat röntgenteleskop som ska ge svar på hur universums storskaliga strukturer har bildats. Hur gick det egentligen till när materia i form av het gas sammanfogades till galaxer? Redan tidigt, kanske bara 1 miljard år efter Big Bang, bildades de första supermassiva svarta hålen. Forskarna hoppas få ökad kunskap om hur det gick till när dessa svarta hål bildades och vilken inverkan det hade på den fortsatta utvecklingen.

Athena (Bildkälla: ESA)

eLISA (evolved Laser Interferometer Space Antenna) är ett dedikerat rymdobservatorium för studier av gravitationsvågor. Det är ett avancerat system, bestående av tre satelliter, som för första gången direkt ska detektera lågfrekventa gravitationsvågor i universum. Det här med gravitationsvågor är något som Albert Einstein förutsade redan 1916. Förhoppningen är att eLISA ska kunna detektera de gravitationsvågor som universums första svarta hål gav upphov till och ge svar på hur gravitationsvågor bidrog till att skapa universums storskaliga struktur. eLISA är efterföljaren till LISA Pathfinder, ett rymdobservatorium som sänds upp 2015. En del teknologi kommer att testas i Pathfindern som sedan kommer att ingå i eLISA.

eLISA (Bildkälla: ESA)

Båda teleskopen är del i ESA:s program "Cosmic Vision 2028-2034". Det är med andra ord teleskop som sänds upp om 15-20 år. Planen är att Athena ska sändas upp 2028 och e-LISA 2034.

Curiosity har skjutit mer än 100.000 laserskott på Mars!

Marsfordonet Curiosity måste ha ett antal skjutglada operatörer. Den tycks nämligen skjuta på allt som står still. Får den syn på en intressant sten så lägger den av en salva på 300 skott eller så. Det meddelar NASA idag på sin websida. Nu finns det förhoppningsvis anledning till detta vilda skjutande. Tanken är att Curiositys laser ska användas för att undersöka vilka kemiska ämnen som stenar innehåller. När lasern skjuter mot en punkt på stenen avges gaser som Curiositys Chemistry and Camera Instrument (Chemcam) kan analysera med hjälp av Curiositys lilla teleskop. Mer än 420 stenar har undersökts på detta sätt. Varje sten utsätts för ett rejält laserbombardemang. Det är mycket korta laserpulser som avges, men med väldigt hög effekt. Det handlar om en miljon watt i några miljarddelar av en sekund!

(Bildkälla: NASA)

Så här långt visar analyser av stenarna att de skapats på många olika sätt. En del är sedimentära bergarter skapade i kontakt med vatten. En del har skapats genom olika geologiska processer.

Illustration av Chemcam (Bildkälla: NASA)