Emily Lakdawalla ger som vanligt en redovisning på Planetary Society Blogs websida om statusen för alla de rymdsonder som utforskar vårt solsystem. Som vanligt finns också Olaf Frohns utmärkta rymdsondskarta med. Kolla in den! Annars är det väl inga större sensationer att förvänta sig i april heller. Det intressantaste är:
Rymdsonden CASSINI genomför flera förbiflygningar nära några av Saturnus månar. Sonden fortsätter att studera månen Enceladus i april men flyger också relativt nära ett stort antal månar. Många fina bilder lär publiceras.
Månsonderna EBB och FLOW (i GRAIL-projektet) observerar månen och kommer sannolikt att visa en och annan intressant bild samt fakta i övrigt. Kartläggning av månens gravitation pågår för fullt.
Merkuriussonden MESSENGER går snart ner på ännu lägre flyghöjd över planeten, vilket förstås ger möjligheter till ännu mer detaljerade bilder. Messenger ska i sitt utökade uppdrag studera hur en alltmer aktiv sol påverkar denna den innersta av solsystemets planeter.
I övrigt fortsätter de olika rymdsonderna med sina observationer.
Forskning vid University of Chicago och NASA Ames Research Center visar att organiska föreningar kan ha skapats mycket tidigt i vårt solsystem. Datorsimuleringar som gjorts i kombination med laboratorieexperiment visar att sådana föreningar, som också kan ha format det som brukar kallas för "livets byggstenar", bildas relativt enkelt. Man har försökt simulera de förutsättningar som fanns i det gasmoln som solen och våra övriga himlakroppar i solsystemet bildats ur. Forskarna var överraskade av hur naturligt det visade sig vara att organiska foreningar skapades. Om andra planetsystem skapas ungefär som vårt solsystem kan man förvänta sig samma utveckling där. Sedan är förstås steget mycket långt till att det uppstår några mer avancerade livsformer. Det kräver att livets byggstenar och de ursprungliga enkla livsformerna lyckas överleva i en ofta mycket tuff miljö. Det kan antingen vara mycket kallt eller mycket varmt, för lite eller för mycket energi eller allt för kraftig strålning.
Redan 1877 påstod den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli att han skådat ett omfattande nätverk av kanaler på Mars. Fantasier om civilisationer som byggt dessa kanaler på Mars uppstod och frodades under några årtionden tills forskningen till slut kunde visa vad det handlade om. Framförallt har man med hjälp av ett flertal rymdsonder visat att det rör sig om floddalar som karvats ut i landskapet. Den fråga som man nu diskuterar är om det är vatten som skapat dessa dalgångar eller om det är lava, från de en gång i tiden aktiva vulkanerna på Mars, som skurit igenom landskapet. Rymdsonden MRO har tagit mängder med bilder av dessa dalgångar. Bilden nedan visar en sådan dalgång i Tharsisregionen på Mars.
(Bildkälla: NASA)
Huvudhypotesen är fortfarande att merparten av dalgångarna karvats ut av enorma vattenflöden. Det kan dock tänkas att det därefter flutit lava i dessa dalgångar, som kan vara hundratalas kilometer långa och hela tio kilometer breda. Från rymdsondens perspektiv ser de ut som uttorkade flodbäddar.
Vad har då skapat dessa enorma dalar på Mars. Det kan inte handla om regnskurar. Inte ens den värsta regnskur kan få sådana effekter. Istället tror man att stora mängder vatten bundits i form av is som sedan värmts upp av Mars geologiska processer och skapat en enorm smältflod. Ett alternativt scenario är att kraftig vulkanisk aktivitet skapat så stora lavaflöden att det karvat ur landskapet. Det mest troliga är dock att det handlar om en kombination av vatten och lava. Dessa båda ingredienser har för övrigt format stora delar av Mars.
Is och stelnad lava (Bildkälla: NASA)
Kombinationen av stora mängder vatten som binds i ett tjockt istäcke och vulkanisk aktivitet har sannolikt också format den stora kanjonen Valles Marineris på Mars. Denna Mars egen Grand Canyon tros ursprungligen ha skapats genom tektonisk aktivitet på Mars och sedan utvecklats genom att stora mängder vatten flödat i ravinen.Valles Marineris är en gigantisk spricka i landskapet, 4.000 kilometer lång, upp till 200 kilometer bred och 7-8 kilometer djup.
På botten av denna ravin ligger kilometertjocka lager av grus och sand. Det finns flera olika teorier om hur denna materia samlats på ravinens botten. En teori som lanserats är att resterna av sten och grus som funnits i glaciärisen på Mars hamnat här.
Rymdsonden CASSINI passerade häromdagen väldigt nära Saturnusmånen Enceladus (vilket jag skrev om i bloggen igår). Ny bilder från denna förbiflygning har idag publicerats liksom bilder på månarna Janus, Dione och Rhea. Som närmast var sonden 74 kilometer från Enceladus. Avståndet till Janus och Dione var lite större, 44.000 kilometer till båda månarna.
Enceladus fontäner (Bildkälla: NASA)
Månen Janus ser ut som en ganska oregelbunden stenklump som drabbats av några rejäla meteornedslag som format landskapet.
Månen Janus (Bildkälla: NASA)
Bilden på Dione är en närbild som visar ett synnerligen isigt landskap fyllt med kratrar.
Ytan på månen Dione (Bildkälla: NASA)
Även Saturnusmånen Rhea ser ut att vara en isig värld, med en stor mängd kratrar.
Månen Rhea (med månen Epimetheus som en suddig prick i förgrunden) (Bildkälla: NASA)
På den brittiska astronomikonferensen i Manchester presenteras en hel del exoplanetnyheter. En av de mer märkliga var nog det forskningsarbete som pågår för att utveckla väderprognoser för exoplaneter. Med tanke på att det tycks vara svårt att få till prognoserna här på jorden så kan man ju undra hur det är med tillförlitligheten för väderprognoser på avlägsna exoplaneter. Man fokuserar till att börja med på Jupiterliknande gasplaneter. Hur den än går med prognosticerandet så lär det inte finnas någon mer högtstående livsform på dessa planeter som beklagar sig över väderprognosernas kvalitet.
På den brittiska astronomikonferensen National Astronomy Meeting i Manchester redovisas en hel del intressanta nyheter avseende exoplaneter. Keplerteleskopet har identifierat 100 presumtiva exomånar. De ljuskurvor som mätts upp kring redan identifierade exoplaneter antyder att det kan röra sig om månar. Man kan ju gissa att vi inom några år kommer att få rapporter om en mängd exomånar. Trots allt är det ju ganska vanligt med månar kring våra större planeter i solsystemet. Det finns alla skäl att anta att det är lika vanligt kring de flesta större exoplaneter och sådana finns det ju gott om. Det intressanta med exomånar som kretsar kring Jupiterstora planeter i den beboeliga zonen är att det finns goda förutsättningar för att månarna kan hysa någon form av liv.
En illustration av en exomåne kring en Saturnusliknande planet (Källa: Wikipedia)
Det är inte lätt att hitta exoplaneter och förstås ännu mycket svårare att upptäcka små månar kring dessa planeter. Hoppet står till James Webb-teleskopet (JWST), ett rymdteleskop som förhoppningsvis sänds upp 2018. Konkurrensen om vad detta teleskop ska observera lär dock bli hård, så det är inte säkert att exoplanet- och exomånjägarna får så värst mycket teleskoptid. Med eller utan JWST hoppas forskarna kunna hitta jordstora månar kring någon Jupiterliknande exoplanet.
Brittiska Royal Astronomical Society rapporterar att enorma tornadon upptäckts på solen. Man tror att dessa i hög grad påverkar koronamassutkastningarna från solens yta. De tycks nämligen påverka magnetfältet vilket kan trigga igång ett solutbrott. Bredden på dessa tornadon är flera gånger större än jordens diameter. Det var NASA:s solsond SDO som upptäckte dessa stormar på solen redan i september ifjol. Det lär vara den största tornado som någonsin filmats av en rymdsond. NASA:s andra solsond SOHO har tidigare observerat mindre sådana tornadon.
Arielspace rapporterar idag om Frankrikes och Japans rymdbudgetar. Det är hyfsat mycket pengar som de båda länderna förfogar över till rymdsatsningar. Frankrikes rymdbudget uppgår till 1,6 miljarder Euro (eller 2,1 miljarder dollar), varav ungefär häften är bidrag till ESA:s verksamhet. Den andra halvan avser egna satsningar såsom satellitprojekt och utveckling av en ny version av Arianeraketen.
Japans rymdbudget är ännu något större, 3,85 miljarder dollar. Ett flertal spännande projekt planeras, såsom Hayabusa-2 (sond som ska hämta hem materia från en asteroid), ettröntgenrymdteleskop, satelliter och transportfarkoster. Tydligen finns även Japan med i arbetet med att ta fram rymdfärjor som kan transportera människor och material till och från den internationella rymdstationen ISS.
Saturnusmånen Enceladus sprutar som bekant vatten i stor mängd vid sin sydpol. Rymdsonden CASSINI flög i förrgår väldigt nära, bara 76 kilometer ifrån, denna måne. Självklart studerade den dessa vattenfontäner för att bland annat leta efter förekomsten av mikroorganismer. Mer än 90 jetstrålar med vatten har observerats. De sprutar vatten, is och ytmateria. Kanske kan man hitta spår av mikroorganismer i vattenmassorna. Det finns nämligen salt i vattnet ungefär som i jordens oceaner. Forskarna tror att det kan finnas djuphavsområden under Enceladus istäcke med förhållanden som liknar de på oceanbottnarna på jorden. Där finns liv och kanske finns det därför förutsättningar för liv även på Enceladus.
(Bildkälla: NASA)
Temperaturen på denna måne påverkas av tidvattenkrafterna från Saturnus. Det ser ut som om månen haft en mer excentrisk bana tidigare vilket skapat större tidvatteneffekter tidigare i månens historia. Numera är omloppsbanan mer rund. Det verkar också som månen i sig själv genererar viss värme. Det skapar nödvändig energi för att vidmakthålla eventuellt liv. Det tycks dock vara så att månen håller på att svalna, vilket förvandlar alltmer vatten till is.
Rymdsonden MSL är på väg till Mars och landar i början av augusti med sitt fordon Curiosity. MSL ska landa i Gale-kratern vid foten av det berg som projektledningen kallar för Mount Sharp. Kratern är 154 kilometer i diameter och berget är rester av meteornedslag som inträffade för mer än 3 miljarder år sedan. Olika lager har lagts på varandra och kanke kan man läsa ut Mars historia genom att studera dessa lager. Tanken är att rymdsonden ska landa i den cirkel som är markerad i bilden och sedan börja klättra en bit upp för berget.
(Bildkälla: NASA)
Berget i kratern sträcker sig hela 5,5 kilometer upp från kraterbotten. Bilden nedan jämför Mount Sharp med några höga berg på jorden. Det är ingen liten kulle det handlar om!
(Bildkälla: NASA)
En mindre kursändring genomfördes i början av den här veckan. Ytterligare fyra sådana kursändringar är planerade för att placera rymdsonden i exakt rätt bana runt Mars och säkerställa att landningen sker på den plats man tänkt sig. Allt har gått som planerat hittills och det finns gott hopp om ett lyckat projekt.
Ett internationellt team med astronomer har vid ESO:s observatorium i La Silla i Chile och med hjälp av spektrografen HARPS studerat röda dvärgstjärnor. Man uppskattar att det finns 10-tals miljader stenplaneter kring dessa stjärnor i vår galax. Hundra av dem tros dessutom finnas relativt nära oss, mindre än 30 ljusår bort.
Illustration av en tänkbar exoplanet (Bildkälla: ESO)
Det innebär att det skulle vara mycket vanligt med stenplaneter kring dessa stjärnor. Det handlar om s.k superjordar, dvs planeter som är något större än jorden.
Xavier Bonfils, som har lett studien, säger att observationerna visar att ungefär 40 procent av alla röda dvärgstjärnor har en superjord som kretsar i den beboeliga zonen. Man beräknar att antalet röda dvärgar uppgår till ungefär 160 miljarder i Vintergatan, vilket innebär att det finns en oerhörd mängd med planeter. I studien har man under en sexårsperiod observerat 102 noggrant utvalda stjärnar på den södra stjärnhimlen. Man upptäckte totalt nio superjordar (planeter vars massa ligger mellan en och tio gånger jordens massa). Två av dessa fanns dessutom inom den beboeliga zonen hos stjärnorna Gliese 581 och Gliese 667C.
Det tycks vara mindre vanligt med tyngre planeter av Jupiterstorlek kring röda dvärgar. Mindre än 12 procent av de röda dvärgarna har stora planeter (vars massor ligger mellan 100 och 1000 gånger jordens massa).
Vid amerikanska "National Meating and Exposition of the American Chemical Society", presenterades idag nya bevis på att livets byggstenar förts till jorden med kometer. Forskare undersöker hur aminosyror m.m uppstod på jorden när livet började spira. Det som talar för kometerna som "livets transportörer" är att de kan ha burit med sig aminosyror och att de dessutom innehåller vatten och energi, två nödvändiga ingredienser för att vidmakthålla liv. Forskarna tror att livsformer började utvecklas i slutet av en period med kraftigt meteorbombardemang mot jorden, för ca 3,8 miljarder år sedan. Innan dess var det sannolikt för varmt på jorden för att "hålla liv vid liv". Om kometer kunde föra liv till jorden bör det kunna hända även i andra planetsystem.
NASA har publicerat en kul illustration av rymdsonderna Ebb och Flow (GRAIL-projektet). Den visar två sonder som flyger i formation runt månen för att kartlägga månen i minsta detalj. Faktum är att de färdas runt månen i mycket exakta banor och med vissa bestämda avstånd från varandra. Sonderna har dessutom instrument som kan mäta avståndet mellan dem. Precisionen är helt otrolig; de kan se skillnader i avstånd mellan sonderna på 1/10000 millimeter! Det talar för att Ebb och Flow kommer att ge oss en i det närmaste perfekt karta över månytan.
Forskare vid Max Planck-institutet i Heidelberg, Tyskland, har upptäckt två planeter kring stjärnan HIP 11952. Denna stjärna är nästan 13 miljarder år gammal och skapades alltså i universums barndom. Det intressanta med fyndet är att planeter kring gamla stjärnor huvudsakligen består av lättare grundämnen. Dessa planeter bildas därför under helt andra förutsättningar än yngre planeter. Forskare tror att planeter bildas lättare ur de gasmoln som innehåller tyngre grundämnen. Frågan man ställer sig är hur planeter överhuvudtaget bildas när tyngre ämnen saknas och om det finns någon särskild tidpunkt i utvecklingen då planeter börjar bildas.
De två planeterna är inte särskilt annorlunda andra planeter man upptäckt. De är Jupiterstora vad gäller massa och kretsar runt stjärnan på 7 resp 290 dagar. Det är stjärnan som är annorlunda. Denna metallfattiga stjärna, som är ungefär av samma storlek som solen, befinner sig 375 ljusår från oss.
I Populär Astronomi har en debatt påbörjats om svensk forskningspolitik. I och med nedläggningen av delar av Astra Zenecas forskningsverksamhet i Sverige, har farhågor rests om att detta bara är början på nedrustning av svensk forskning. Med tanke på allt fler signaler om att den svenska naturvetenskapliga grundutbildningen dessutom börjar fallera finns utan tvekan risk för att forskningsverksamheten i Sverige kan bli en krisbransch i framtiden. Astronomisk forskning är en mycket liten del av den samlade svenska forskningen. Risken är att den kan komma att föra en tynande tillvaro i forskningens utkanter om inte något görs.
Jag har med intresse läst de senaste veckornas debattinlägg i forskningsfrågan och tycker liksom Lars Mattsson att det behövs en rejäl satsning på en bred bas för grundforskning inom astronomin. En framgångsfaktor för arbetet är en ordentlig naturvetenskaplig utbildning redan i grundskola/gymnasium. Vi måste engagera ungdomar i astronomi (Det kan ju inte vara särskilt svårt. Astronomi är ju spännande!). Ett större astronomiintresse skapar förutsättningar för utveckling av grundforskningen. Det här handlar inte om några stora kostnader. Det är en investering för framtiden. Om vi inte förbättrar naturvetenskaplig grundutbildning så är det inte bara Astra Zenecas forskning som läggs ner.
Självklart bör vi samarbeta inom ESA, men det får inte helt ta död på egna rymdinitiativ. Så låt oss hoppas att några av de satellitförslag som presenterats av Rymdstyrelsen (läs föregående artikel här i bloggen) faktiskt förverkligas. Och låt skolungdomar rösta om bästa förslag!
Jag skrev här i bloggen den 15 mars om förslag på svenska satellitprojekt (läs här). Nu har fem av projekten valts ut i tävlingen om att bli nästa innovativa svenska forskningssatellit. Robert Cumming på Populär Astronomi skriver om detta idag på tidskriftens hemsida. Det gläder mig att se att min favorit, projektet CHEOPS som ska studera exoplaneter, är med bland finalisterna. Konkurrensen är dock hård. Flera av projekten är intressanta och värda att satsa på. Läs mer om projekten genom att klicka på länken nedan.
När rymdsonden CASSINIS minisond Huygens landade på Saturnusmånen Titan i januari 2005 fann den en våt planet. Vätan berodde dock inte på vatten utan på flytande metan. Den låga temperaturen håller metanet flytande. Det regnar faktiskt metan emellanåt på denna ogästvänliga måne. På sina ställen tycks det förekomma sådana störtskurar att stora floder skapas som skär genom landskapet. Analyser som Cassini gjort visar att det också finns platser på Titan som sällan ser något regn. Det kan gå 1.000 år mellan regnskurarna!
Det finns forskare som vill utforska Titan mer i detalj och helst sända en rymdsond dit för att bl a undersöka förekomsten av regn. Förslag finns på en sond, Titan Mare Explorer (TIME), som ska landa i en Titansjö, och där se ut över omgivningarna och spana efter regnmoln, regnbågar och fukt.
För sju år sedan upptäckte forskare att det finns stjärnor som med mycket hög hastighet färdas ut ur vår galax. Det kan röra sig om hastigheter på flera miljoner kilometer i timmen. Man ställde sig då frågan om även planeter kan slungas iväg med hög hastighet mot den "tomma rymden". Forskare vid Smithsonian Center for Astrophysics i USA har nu funnit att planeter kan färdas med än högre hastighet, upp mot nästan 50 miljoner kilometer per timme. Det är faktiskt några procent av ljushastigheten! Undrar just hur många sådana ensamma planeter som finns därute i rymden?
Illustration av en ensam planet (Bildkälla: NASA)
Illustrerad Vetenskap hade en artikel om dessa ensamma planeter i januari i år. Jag skrev en del om detta i ett inlägg här i bloggen (läs här). Enligt tidskriften kan antalet sådana "vagabonder" vara större än antalet stjärnor i vår galax. Det skulle innebära att det rör sig om mer än 200 miljarder planeter! Någon av dem kan ju faktiskt befinna sig betydligt närmare oss än den närmaste stjärnan, Proxima Centauri, som är 4,2 ljusår bort. Hur hittar man då dessa planeter? Jo, med hjälp av en teknik som heter microlensing. Planeternas böjer av ljuset något från bakomliggande stjärnor. Det är inte lätt att upptäcka den mycket lilla effekten som en planet har på stjärnljuset.
En del av dessa ensamma planeter i rymden kan rent teoretiskt hysa liv. I brist på en värmande stjärna behöver planeten vara aktiv (vulkanism, plattektonik) och på så sätt skapa förutsättningar för liv. Frågan är väl hur livet ter sig på en planet som far fram i hastigheter på miljontals kilometer i timmen?
På den pågående planetkonferensen i Texas har rymdsonden MESSENGERS observationer av Merkurius diskuterats en hel del. Bilder från planetens nordpol visar tecken på is. Det kan tyckas vara helt omöjligt med tanke på närheten till solen, men eftersom planetens rotationsaxel lutar mindre än 1 grad finns områden (i kratrar) som ligger i ständig skugga. Redan innan Messenger började kretsa runt Merkurius hade det stora Areciboteleskopet (som är ett radioteleskop) i Puerto Rico indikerat att det kunde tänkas finnas is på Merkurius.
Messenger har också mätt temperaturen på Merkurius och utifrån det har denna temperaturkarta skapats. De mörkare områdena är kallare. T o m de mörkaste områdena är för varma för att is ska kunna bestå under en längre tid. Det räcker dock med att komma ett par decimeter under ytan så är temperaturen sådan att större mängder is kan bildas.
Vilken energi det är i solens utbrott! Kolla bara på den här filmen från NASA. Tydligen var utbrottet i början av mars i år det kraftigaste sedan 2005. Tänk om man kunde ta till vara lite av den här energin.
Något som diskuterats en hel del under senare år bland astrobiologer är hur livet på jorden egntligen uppstod. Är det helt säkert att det har sitt ursprung här, eller har liv förts hit från en annan himlakropp i vårt solsystem. Det kan ju faktiskt vara så att livsbetingelserna var bättre någon annanstans i solsystemet för drygt 4 miljarder år sedan. Så det är fullt möjligt att livet startade på t.ex Mars och fördes hit till jorden med en meteorit.
Det faktum att liv kan spridas i vårt solsystem tycks enligt ny forskning, som presenteras på den stora planetkonferensen i Texas, vara något ganska unikt. Studier av Gliese-systemet, med dess exoplaneter visar att det kan vara svårt för planeterna att utbyta materia. Man tror t o m att inget av de planetsystem som hittills upptäckts har förmågan att utbyta materia. Simuleringar visar att att meteorer som kastas ut från en exoplanet tycks hamna i sådana omloppsbanor att de till slut slungas ut ur hela planetsystemet. Eventuellt liv på meteoren flyger ut i den interstellära rymden.
Ja, det kanske är så att liv på jorden, åtminstone i mer utvecklade former, är något unikt.
Rymdsonden MRO har tagit bilder av vad som tycks vara en helt ny typ av landformation på Mars. Det ser ut som sanddynor men det är det inte, utan det rör sig snarare om bergrunden som formats av vinderosionen. Sannolikt rör det sig om lite "mjukare" bergarter som med tiden formas av Marsvinden.
De två tvillingsonderna Ebb och Flow i det s.k GRAIL-projektet har nu kretsat runt månen ett tag. Idag publicerar NASA den första bilden som sonden Ebb tagit av månen på uppdrag av skolungdomar i fjärde klass. Eleverna som går i Emily Dickinson Elementary School i Bozeman, Montana, USA, är aktivt med i detta spännande projekt. Över 60 bilder har laddats ner från sonden på deras begäran.
Visst är detta ett kul exempel på hur man kan engagera ungdomar i astronomisk forskning?!
Rymdsonden CASSINI har upptäckt områden på Saturnus måne Iapetus med mycket omfattande laviner och jordskred. Hur dessa jordskred och laviner uppstår är lite av ett mysterium för forskarna. Tidigare har man observerat motsvarande jordskred på Mars, i synnerhet vid de branta bergväggarna kring kratern Valles Marineris. Jordskreden på Iapetus tycks dock vara mycket större. Trots avsaknaden av vatten och atmosfär så är det ganska vanligt med dessa jordskred. Cassini har observerat mer än två dussin sådana i de bilder som rymdsonden tagit.
Vad kan orsaken till jordskreden vara? Möjligen is tror forskarna. En viss uppvärmning av ytan gör att isen blir så hal att laviner/jordskred uppstår. Det bör kanske påpekas att "uppvärmning" i Iapetus fall betyder att det "bara" är ca 150 minusgrader Celcius.
På den stora planetkonferensen i Texas har en rad nyheter också presenterats utifrån rymdsonden MESSENGERS observationer av planeten Merkurius. Bl a har sonden i detalj kartlagt Merkurius topografi, dvs planetens fysiska form med dess toppar och dalar m.m. Med sondens laserhöjdmätare har hela 10,7 miljoner höjdmätningar gjorts av de nordliga breddgraderna på Merkurius. Cirklarna i bilden markerar specifika nedslagsplatser. Röda/oranga områden är höjder och gröna/blå områden dalar och sänkor.
(Bildkälla: NASA)
Rymdsonden har också undersökt Merkurius inre struktur. Det visar sig att den skiljer sig avsevärt från jordens inre struktur. Merkurius har en relativt stor kärna av metall.
Rymdsonden DAWN har nu tagit en rad bilder från asteroiden Vestas yta som är ännu mer detaljerade än de som hittills tagits. Vid den stora planetkonferensen Lunar and Planetary Science Conference i Texas som pågår just nu har nya data presenterats från Dawns observationer. Det framkom en hel del intressanta data om denna asteroid. Den är t.ex en av de ljusaste objekten i solsystemet och den enda asteroid i asteroidbältet som är synlig med blotta ögat från jorden.
Kratern Numisia (Bildkälla: NASA)
Det ljusaste området på Vesta (Bildkälla: NASA)
Vissa områden på Vesta är extra ljusa och det säger en del om asteroidens historia. Forskningsrön visar att de ljusaste delarna av Vesta är ursprunglig materia som inte förändrats av meteornedslag m.m. Mörkare ytmateria är inte slumpmässigt spritt över himlakroppen, utan förekommer i större omfattning inom vissa specifika områden. Det tyder på större geologisk aktivitet i dessa områden någon gång i asteroidens forntid. Även meteornedslag har förekommit i större omfattning där mörkare ytmateria finns. Vissa av dessa nedslag har varit så kraftiga att ytmateria smält.
Rymdsonden CASSINI har observerat att Saturnus gravitation påverkar månen Enceladus så kraftigt att dess yta deformeras. Bilden nedan är från den södra polarregionen. Forskare tror att Saturnus gravitation också orsakar de jetstrålar av vatten som sprutar ut vid månens sydpol. En förklaring till ytdeformationen och vattenstrålarna kan vara att det finns en större ocean med vatten under ytan på Enceladus. Saturnus skapar också tidvatteneffekter som innebär att månen hettas upp kraftigt.
US Geological Survey (USGS) har publicerat den första geologiska kartan över Jupiters måne Io. Denna måne, som är solsystemets mest aktiva himlakropp med ständiga vulkanutbrott, studerades i slutet av 1990-talet av rymdsonden Galileo. Dessförinnan hade också Voyager 1 observerat vulkanismen under sin förbiflygning 1979. Månen hettas upp kraftigt genom den tidvatteneffekt som uppstår på grund av närheten till Jupiter. Io kretsar i genomsnitt lite drygt 420.000 kilometer från Jupiter, dvs på ett lite större avstånd än vad vår måne har till oss på jorden.
Det finns en mängd "hotspots" på Io (Bildkälla: USGS)
Den geologiska kartan som sammanställts utifrån data från Voyager och Galileo visar på hela 425 vulkaner och 19 olika slags ytmaterial, men nästan inga kratrar. Den är 25 gånger mer vulkaniskt aktiv än vår jord, vilket får till följd att ytan hela tiden omformas. Spåren efter nedslagskratrar raderas helt enkelt ut av lavafloder.
Jakten på planeter kring andra stjärnor än vår egen sol fortsätter. Det är ett stort antal observatorier jorden runt och i rymden som letar efter dessa exoplaneter. Websidan Exoplanet.eu redovisar data för samtliga exoplaneter. Till dags dato har man hittat 762 planeter. Det finns ganska många multitplanetfynd, dvs upptäckter av stjärnor med mer än en planet. Hittills har man hittat 101 sådana stjärnsystem. Jag har roat mig med att studera data för dessa system, dels på Exoplanet-websidan, dels i engelskspråkiga Wikipedia. Här kommer lite fakta om de större planetsystemen. System med 4 eller fler planeter är:
HD 10180 (6 planeter + 1 ännu obekräftad planet) - en stjärna (G-typ) lik vår sol vad gäller massa och yttemperatur, ca 127 ljusår från oss. De bekräftade planeterna är alla betydligt större än jorden. HD 10180 b som ännu inte bekräftats vara en exoplanet kan vara i jordstorlek. Den tycks dock kretsa mycket nära stjärnan och är sannolikt glödhet.
Kepler-11 (6 planeter) - en stjärna (G-typ) som är lik vår sol vad gäller massa och yttemperatur, ca 2.000 ljusår från oss. De 6 planeterna, som alla är större än jorden, kretsar nära stjärnan. Det är ett mycket kompakt planetsystem, vilket framgår av bilden nedan.
´
Omloppsbanorna i Kepler-11-systemet i jämförelse med vårt solsystem (Bildkälla: NASA)
55 Cancri (5 planeter) - ett dubbelstjärnesystem, ca 40 ljusår från oss, där den ena stjärnan är av G-typ liksom vår sol och har ungefär samma massa, radie och yttemperatur som solen. Den andra stjärnan är en mindre röd dvärgstjärna. Under åren 1997 - 2007 har man successivt hittat allt fler planeter runt stjärnan. Samtliga planeter är större än jorden och 4 av dem kretsar relativt nära stjärnan. Den femte kretsar runt stjärnan på ungefär samma avstånd som Jupiter runt solen.
Kepler-20 (5 planeter) - en stjärna av G-typ likt vår sol och med en massa som är något mindre än solens. Stjärnan är ca 950 ljusår från oss. De 5 planeterna upptäcktes 2011 och det blev mycket publicitet kring fyndet (se artikel här i bloggen). Två av planeterna liknar jorden i storlek, men kretsar mycket nära sin stjärna. Den höga temperaturen gör att de är allt annat än beboeliga.
Kepler-33 (5 planeter) - en stjärna av G- eller F-typ) med något större massa än solen. Keplerteleskopet upptäckte i januari 2012 hela 5 planeter kring stjärnan. De kretsar dock väldigt nära sin stjärna och lär vara synnerligen heta. Jag skrev om fyndet här i bloggen i slutet av januari (läs här).
Gliese 876 (4 planeter) - en röd dvärgstjärna, ca 15 ljusår från oss. Stjärnans massa är endast en tredjedel av solens. Alla 4 planeterna har större massa än jorden och kretsar relativt nära sin stjärna.
Gliese 581 (4 planeter + 2 ännu obekräftade planeter) - en röd dvärgstjärna, ca 20 ljusår från oss. Stjärnans massa är som Gliese 876, dvs en tredjedel av solens. Alla planeterna har större massa än jorden, men en av dem, Gliese 581 e, är bara dubbelt så massiv som vår jord. Flera av planeterna har fått stor uppmärksamhet eftersom de är relativt små och några av dem kan befinna sig inom den s.k beboeliga zonen. Särskilt Gliese 581 g har det spekulerats en hel del om, eftersom data tyder på att den ligger mitt i zonen. Den är dock ännu inte en bekräftad exoplanet. Även Gliese 581 d är inom denna zon och är kanske ännu mer intressant. Observationer av denna planet antyder förekomst av en atmosfär och kanske också flytande vatten.
Gliese 581-systemet (Bildkälla: Wikipedia)
Upsilon Andromedae (4 planeter) - ett dubbelstjärnesystem, ca 44 ljusår från oss. Den större av stjärnorna är en vit dvärg (F-typ) med något större massa än solen. Den andra stjärnan är en röd dvärgstjärna. Alla 4 planeterna är betydligt större än jorden, och två av dem till och med mer än 10 gånger massivare än Jupiter. Detta stjärnsystem var det första man upptäckte med flera planeter och också det första planetsystemet i ett dubbelstjärnesystem.
KOI-730 (4 planeter) - en stjärna som har något större massa än solen. De 4 planeterna är alla betydligt större än jorden och kretsar nära stjärnan. Systemet upptäcktes av Keplerteleskopet och det var en del skriverier om fyndet då två av planeterna tycktes ha samma omloppsbana runt stjärnan (se artikel i New Scientist). Av senare data att döma verkar det dock vara olika omloppsbanor för samtliga fyra planeter.
Mu Arae (4 planeter) - en stjärna (G-typ), som liknar vår sol vad gäller massa och yttemperatur, ca 50 ljusår från oss. Av de 4 planeterna är 3 betydligt större än jorden. Den innersta planeten är en s.k superjord och var den första av denna typ som upptäcktes (2004). Den kretsar dock väldigt nära stjärnan och är mycket het.
HR 8799 (4 planeter) - en stjärna (A-typ), som har en massa som är drygt 50% större än solens, ca 130 ljusår från oss. Stjärnan är mycklet ung, endast ca 30 miljoner år gammal. De 4 planeterna är alla mycket massiva, mellan 7 och 10 gånger Jupiters massa, och kretsar på stora avstånd från stjärnan. Dessa planeter var bland de första att upptäckas med hjälp av jordbaserade teleskop när de passerade "solskivan". Det är mycket möjligt att det finns mindre planeter innanför dessa jätteplaneter. Forskare tror att HD 8799 kan vara ett system där planeter fortfarande är under bildande.
Förutom dessa stora planetsystem har man dessutom upptäckt 19 stjärnsystem med 3 planeter.
Det är intressant att se att det är ganska många stjärnor som liknar vår sol som har ett flertal planeter. Med bättre observationsmöjligheter (om och när James Webb-teleskopet kommmer upp, alternativt allt kraftfullare jordbaserade teleskop) kommer fler planeter av jordens storlek att upptäckas. Med tiden dyker det säkert upp ett antal jordliknande planeter på rätt avstånd från sin solliknande stjärna.
Jag skrev igår om svenska rymdprojektsidéer (läs här). Det var ju så att Robert Cumming på Populär Astronomi beskrev i en webartikel ett antal idéer som lagts fram till vår utbildningsminister Jan Björklund. Personligen gillar jag idéen med att skicka upp ett miniteleskop - projektet "CHEOPS". Rymdmyndigheten, alternativt Populär Astronomi, skulle kanske anordna en omröstning om vilket projekt som rymd-Sverige borde satsa på. För visst vore det häftigt med en svensk (eller åtminstone svensktillverkad) rymdsond/satellit igen. Vi har ju haft några sådana under årens lopp såsom SMART-1 och ODIN. Vi har ju dessutom kanske möjlighet att skicka upp sonden från från vår egen rymdbas Esrange.
Varför inte låta svenska skolungdomar rösta på bästa idé! Det hade varit en kul grej för att öka astronomiintresset! Det gäller ju då förstås att först ha säkerställt att det finns pengar till att också genomföra projekten. Men eftersom Björklund ju är utbildningsminister så kanske han skulle tända på idéen och fixa fram pengarna. Annars kan det nog bli ett bakslag.
ESA meddelar idag att rymdsonden VENUS EXPRESS nu är fullt funktionsduglig igen efter att man fått ordning på sondens positioneringskameror. Det var ju så att den kraftiga solstormen för en vecka sedan störde dessa kameror så mycket att den tappade orienteringen. Kamerorna kollar sondens position i förhållande till några stjärnor. Det som hände var att solstormen förblindade dessa kameror temporärt. Nu ska det hela fungera igen meddelar ESA.
NASA är bra på att göra filmer och animationer. Här kommer ännu en fantastisk film från rymdsonden LRO:s utforskning av månen. Vi får helt enkelt följa med på en rundtur runt månen och se dess stora och små kratrar, dess utslocknade vulkaner, dess berg och djupa dalar m.m. Rymdsonden har tillbringat 1.000 dagar i omloppsbana runt månen. Se och njut!
Den europeiska rymdmyndigheten ESA meddelar från ett möte som hölls igår med rymdmyndighetens medlemsstater att man, trots finansieringsproblem, fortsätter planera för uppskjutning av två rymdsonder till Mars i det s.k ExoMars-projektet. Den tidigare tidtabellen med en sond 2016 och en sond 2018 kvarstår alltså tillsvidare. Det gäller nu för ESA att hitta pengarna för de två rymdsonderna. Kanske blir det Ryssland som fixar fram pengarna. Man har ju aviserat från den ryska rymdmyndigheten Roscosmos sida att man är intresserade att vara med i projektet. NASA:s deltagande är nog inte att räkna med, eftersom projektet inte fanns med i president Obamas budget och plan inför 2013. För att klara en uppskjutning i det uppskjutningsfönster som är 2016 måste projektet snart övergå från planering till genomförande.
En illustration av hur detta Marsfordon kan tänkas se ut (Bildkälla: Wikipedia)
NASA har publicerat en film som visar hur månen utvecklats till vad den är idag. Det är rymdsonden LRO:s observationer som bidragit med fakta till filmen. Det har varit en ganska våldsam historia minst sagt!
ESA:s rymdteleskop Herschel har upptäckt ett udda par. Det rör sig om en brun dvärgstjärna, med namnet 2M1207, som har en mycket stor exoplanet som kretsar runt den. Denna exoplanet är fem gånger så massiv som Jupiter. Planeten tycks ha bildats ur den skiva som kretsar kring denna relativt gamla stjärna och det har gett upphov till en diskussion om hur planeter egentligen bildas. En brun dvärg är ett mellanting mellan en planet och en stjärna. Den är inte tillräckligt massiv för att en fusionsprocess ska starta lik den som pågår i vår egen sol. Det forskarna nu grunnar på är hur en så stor planet kan ha bildats kring denna stjärna.
Illustration av stjärna och planet (Bildkälla: ESA)
Den svenska Rymdstyrelsen har bett forskare lägga fram förslag på billiga och innovativa rymdprojekt. Populär Astronomi skriver på sin websida om de bästa förslagen. Bland förslagen finns ett minirymdteleskop med 40 cm spegel för att mer detaljerat studera kända exoplaneter och en minisond till en asteroid för att studera magnetfält och växelverkan med solvinden. Det finns också förslag på en liten sond som ska studera Mars jonosfär och en sond som ska undersöka orsakerna till den vattenånga som observerats på månen.
Visst vore det spännande med en svensk rymdsond i rymden!
Albert Einstein, denne naturvetenskapens gigant, fyller år idag. Den 14 mars för 133 år sedan föddes han i Ulm, Tyskland. Jag läser just nu den Einsteinbiografi som Walter Isaacson så förtjänstfullt har skrivit. Det är en fascinerande berättelse om outsidern som skapade en naturvetenskaplig revolution genom sin relativitetsteori och hur han genom sitt radikala synsätt lyckades "tänka ut" hur universum egentligen fungerar. Den medelålders Einstein börjar dock bli lite mer konservativ och vill inte acceptera kvantmekaniken och dess slumpmässighet. I årtionden sökte han efter den teori som kunde förena hans relativitetsteori med kvantmekaniken utan att lyckas. Det "lilla problemet" är fortfarande inte löst. Kanske finns det någonstans därute en 2000-talets Einstein som hittar lösningen genom att, likt Einstein, tänka lite annorlunda?!
Rymdteleskopet WISE är ett av många framgångsrika rymdteleskopprojekt. Den sändes upp i december 2009 och har sedan dess kartlagt stora delar av himlen. Den har tagit 2,7 miljoner bilder, allt från närliggande asteroider till avlägsna galaxer. NASA publicerar nu rymdteleskopets kartläggning av "hela himlen", där hela 560 miljoner olika objekt kan urskiljas. Flertalet är förstå galaxer och stjärnor, men där finns också en hel del objekt i vårt solsystem.
WISE, som fotograferar i infrarött, har gjort en hel del intressanta fynd. Den upptäckte en klass av "kalla" stjärnor. Dessa dvärgstjärnor är svåra att finna i synligt ljus, men i infrarött framträder de lite tydligare. Teleskopet kartlade också asteroider i jordens närhet och fann att de tycks vara färre än vad man tidigare har beräknat. Ett spektakulärt fynd var den asteroid, eller trojan som den kallas, som kretsar runt solen i samma bana som jorden gör. Jag har skrivit lite om dessa fynd här i bloggen (klicka här). Mängder med andra intressanta fynd har gjorts. Kolla in WISE websida här där en mängd fina bilder finns.
Rymdsonden SDO har skickat en dramatisk bild av solen som visar ett gigantiskt "hål" i solens korona. Om massutkastningar är riktade mot jorden riskerar det att bli omfattande störningar i kommunikationsutrustning, satelliter m.m.
Rymdsonden MESSENGER har nu observerat Merkurius i två hela soldygn. Är det inte mer, tänker kanske någon, men ett soldygn på Merkurius är faktiskt hela 176 jorddagar. Det hänger ihop med att planeten kretsar ett varv kring solen på 88 dagar och roterar ett varv runt sin egen axel på 58,6 dagar (i förhållande till stjärnorna). Det är ett 2 till 3 förhållande mellan omloppstid och rotationstid. som gör att en Merkuriusbesökare skulle uppleva att dygnet på denna ogästvänliga planet är så långt.
Mängder med data från den första av dessa två soldygn har nu publicerats. Under denna (mycket långa) första dag har Messenger gjort mängder med upptäckter vad gäller planetens yta och dess inre struktur, magnetfält m.m samt hur planeten kan tänkas ha utvecklats. Det kommer att kräva mycket forskartid för att analysera den stora mängden data.
Bilden nedan visar att det har förekommit jordskred i en 25 kilometer stor krater.
Rymdsonden CASSINI levererar en strid ström av nya data och bilder på sin väg genom Saturnussystemet. Mestadels handlar det om spektakulära bilder på själva planeten och på några av månarna. På väg mot Saturnus studerades också Jupiter men först nu, efter mer än 10 år, lägger en forskargrupp fram nya fakta om Jupiter och dess jetströmmar. Man har i Cassini's filmer upptäckt en "osynlig" våg som sätter fart på Jupiters jetströmmar. Jupiter har liksom jorden ett flertal jetströmmar som kretsar runt planeten. Filmen nedan beskriver det hela mer detaljerat.
Det är intressant att forskare lite då gör nya upptäckter genom att studera gamla data.
Rymdsonden CASSINI har passerat Saturnusmånen Rhea på endast lite drygt 40.000 kilometers avstånd och tagit lite närbilder. Bilderna är tagna i söndags och presenteras i råformat.
Rhea är den näst största av Saturnus månar (efter Titan) med en diameter på lite drygt 1.500 kilometer. Det är en isig måne som har ett jämnt fördelat "kratermönster". Den har träffats av ett stort antal meteorer, vilket gör att den ser ut lite som en golfboll.
Rhea (Bildkälla: NASA)
Det finns också några lite större kratrar. En av dessa är ett nedslagsområde som heter Mamaldi och är 480 kilometer tvärs över.
Rhea (Bildkälla: NASA)
Cassini har också tagit en väldigt fin bild av den lite mindre månen Enceladus (ca 500 kilometer i diameter). Man ser inte så mycket av själva månen som är förmörkad, men däremot syns Enceladus fontäner vid månens södra polarområde väldigt tydligt.
Mars tycks vara en ganska död planet nuförtiden, men så har inte alltid varit fallet. Sedan tidigare har man känt till att planeten haft en omfattande vulkanisk aktivitet. Ny forskning visar att Mars för bara några miljoner år sedan kan ha haft jordbävningar (marsbävningar kanska man skulle kalla det). Det finns t o m forskare som anser att de fortfarande kan fortgå. Rymdsonden MRO har fotograferat områden på Mars där stenblock tycks ha rullat ner för branter. Kan Marsbävningar ha satt stenarna i rullning? Kan det också pågå mindre vulkanutbrott en bit ner i Mars inre? Ja, kanske.
NASA:s forskarteam kring rymdteleskopet Kepler har genom statistiska analyser försökt beräkna antalet jordlika exoplaneter kring andra stjärnor. Man har kommit fram till att det är extremt ovanligt med planeter som liknar vår jord.
Keplerteleskopets observationer av ett stort antal stjärnor har inneburit att en rad exoplaneter och exoplanetkandidater upptäckts. Den metod, transitmetoden, som Kepler använder gynnar fynd av dels planeter som kretsar nära sin stjärna, dels planeter som är stora. De som kretsar nära sin stjärna har större sannolikhet att passera solskivan och gör det dessutom oftare. Stora planeter som passerar solskivan innebär större dipp i stjärnans skenbara ljusstyrka. Båda dessa faktorer gör det förstås lättare att upptäcka exoplaneter. Om man bortser från detta och studerar de data som Kepler hittills samlat in kan det vara så att det i Keplerteleskopets sökområde endast finns en handfull planeter som man skulle kunna kalla "jordkopior".
Keplerteleskopet söker i ett område i riktning mot stjärnbilderna Svanen och Lyran och studerar hela 156.000 stjärnor.
Det verkar inte hjälpa med alla vetenskapliga fakta om att jorden inte kommer att gå under i december 2012, som Mayakalendern påstås ha förutsagt (vilket inte heller verkar stämma). NASA går via sitt Jet Propulsion Laboratory återigen ut med lugnande besked och har t o m tagit fram en video om denna "Maya apokalyps". Ryktet om planeten Niburu som ska krocka med jorden verkar vara långlivat. Ingen astronom har lyckats se skymten av denna tänkta planet. Solutbrott, planeter i linje, förändring av jordaxelns lutning och alla andra "hot" gås igenom i videon.
Denna undergångstro är väl förmodligen främst ett amerikanskt fenomen. Jag tycker inte man ser så mycket av detta här i Sverige eller i Europa. Kanske förstärks denna undergångstro av rapporterna om stor solaktivitet och en rapport som kom förra månaden om att solen kan få en gigantiskt utbrott som allvarligt påverkar jorden (läs bl a här). Det kommer också löpande rapporter om jordnära asteroider som kan utgöra hot mot vår jord. Robert Cumming på Populär Astronomi skrev en artikel om detta för en dryg vecka sedan. Tyvärr drunknar fakta om dessa asteroider gärna i hotfulla massmediarubriker i framförallt kvällspressen.
Vad göra åt detta? Det kanske inte är så mycket att göra. Det är väl helt enkelt en del av den mänskliga naturen att oroa sig. Denna oro kan möjligen reduceras med lite folkbildningsinsatser. Inrättandet av en Astronomins dag, efter förslag av Jesper Sollerman, ordförande i Svenska Astronomiska Sällskapet, kan vara ett positivt bidrag till en sådan insats. Dessutom måste nog de s.k "outreach"-insatserna kraftigt utökas, dvs att verksamma forskare inom astronomins olika områden inte stänger in sig i sina forskarrum utan bidrar till att utbilda och informera allmänheten om vad som är på gång i astronomins värld. Annars riskerar denna "folkskygghet" att bidra till ännu mindre intresse för astronomi. Så i ren självbevarelsedrift; ut och föreläs om allt det spännande som är astronomi! Utökad utbildning i grundskola/gymnasium inom astronomiområdet är förstås också viktigt.
Kommer det att gå åt fanders 2012? Nä, sannolikheten är ytterst minimal (obefintlig). När kommer det då att gå åt fanders? Ingen vet, lyckligtvis, och det enda som den pessimistiskt lagde kan luta sig mot är väl Murphys första lag: Om något kan gå fel så kommer det att göra det. Vi optimister tror väl snarare att kan någon ha fel så kommer han/hon att ha det. Murphy hade alltså fel!
Det har väl inte undgått någon att solen har varit lite orolig den senaste veckan. Några av de kraftigaste solstormarna på åratal har registrerats. Det är inga dåliga krafter vi har att göra med! Rymdsonden SDO har tagit bilden nedan.
(Bildkälla: NASA)
Den senaste solstormen har tydligen påverkan rymdsonden Venus Express så mycket att den tillfälligt tappat orienteringen. Space.com rapporterar att den tappat orienteringen och blivit "blind". Sonden utsattes för en mycket hög dos strålning som helt enkelt gjorde att den tappade kollen på de stjärnor som den orienterar efter. Det är inte första gången detta händer så vi får väl hoppas att det löser sig.
I en studie vid NASA:s Astrobiology Analytical Laboratory har man studerat 14 kolrika meteoriter som innehåller mineraler. Meteoriterna har utsatts för mycket höga temperaturer, i vissa fall över 1.000 grader Celcius. Man har funnit spår av aminosyror i meteoriterna. Aminosyror bygger proteiner som är livets byggstenar. Det är inte första gånegn man upptäcker aminosyror i meteoriter. Det ovanliga med de här fynden är att man funnit aminosyror i objekt som varit så heta. "Normalt" brukar aminosyror inte klara höga temperaturer. Det tyder på att det finns många olika processer som skapar "livets komponenter".
Meteorit (Bildkälla: Antarctic Search for Meteorites program, Case Western Reserve University )
Häromveckan skrev jag ett inlägg om den nya metoden att finna exoplaneter med förutsättningar för liv genom att studera planeters reflektion (läs artikeln här). Rymden idag skriver om detta och om möjligheterna att det finns andra civilisationer i universum. Den s.k Fermi-paradoxen diskuteras i artikeln. Paradoxen går ut på att med miljarder solsystem så är sannolikheten för förekomsten av utomjordiska civilisationer ganska stor samtidigt som bevisen för att sådana existerar är obefintliga.
Det är onekligen intressanta funderingar i artikeln. En fundering som jag har är att det trots att det kan tänkas finnas miljarder planeter t o m inom beboeliga zoner så är det en rad olika omständigheter som avgör om mer avancerade livsformer utvecklas. Jag skrev om detta i en artikel i början av februari (läs här). Till den långa listan ska läggas alla biologifaktorer (processer som bygger celler, aminosyror, RNA/DNA, gener m.m). Kanske är det trots allt svårt att skapa avancerade livsformer på en exoplanet?
De två rymdsonderna MRO och Mars Odyssey har justerat sina respektive omloppsbanor för att hjälpa rymdsonden MSL och dess Marsfordon Curiosity inför landningen på Mars i augusti. Tanken är att de två rymdsonderna ska flyga över MSL när den landar på Mars för att ge bästa möjliga information till NASA:s kontrollcentral om hur landningen går. Eftersom Curiosity är ett mycket större Marsfordon än t.ex Opportunity, så finns en viss osäkerhet i hur den ska klara landningen. Genom att studera det hela i detalj erhåller NASA värdefull kunskap inför framtida landningar med den här typen av relativt tunga fordon.
Det är ju synnerligen ogästvänlig terräng som MSL ska landa i. Galekratern med sitt höga berg är platsen för landningen och visas i bilden nedan.
(Bildkälla: NASA)
Det är framförallt Odyssey som kommer att följa MSL under landningen. Rymdsonden MRO kommer att samla in data från Curiosity efter landningen och sedan skicka dessa till jorden. Även ESA:s rymdsond Mars Express ska medverka i kommunikationen med MSL.
Det utökade uppdrag som rymdsonden MESSENGER fått innebär att sonden ska kretsa lite närmare Merkurius yta. En kurskorrigering har därför gjorts och rymdsonden har placerats i en omloppsbana som innebär att den kommer så nära som ca 200 kilometer från planetens yta. Omloppsbanan är relativt excentrisk, vilket gör att avståndet till Merkurius varierar mellan 200 och 15.200 kilometer varje 12-timmarsperiod. Ytterligare kurskorrigeringar kommer att göras i april, vilket minskar sondens omloppstid runt planeten från 12 till 8 timmar. Man kommer bl a att mer detaljerat studera planetens nordpol.
Bild av Merkuriusytan tagen 1 februari 2012 (Bildkälla: NASA)
De två tvillingsonderna Ebb och Flow i GRAIL-projektet har nu påbörjat sin utforskning av månen. De kommande 84 dagarna kommer sonderna att samla in data i syfte att skapa en detaljbild av månens gravitationsfält. Tanken är att det ska ge detaljerade fakta om månens inre struktur och sammansättning och därmed också ge ökade kunskaper om hur jorden och de övriga stenplaneterna bildades. Sonderna kretsar just nu i en nästan cirkulär bana runt polerna på en medelhöjd av 55 kilometer ovan månytan, men ska sänka sig lite närmare ytan inom kort. Som närmast flyger dom på endast 16 kilometers höjd. Avståndet mellan de två sonderna varierar mellan 65 och 225 kilometer.
Projektet avseende solsonden SOLAR PROBE PLUS har av NASA fått klartecken att fortsätta utvecklingsarbetet. Uppskjutningen av denna sond är planerad till 2018. Det finns som bekant ett antal rymdsonder som studerar solen just nu. Det unika med Solar Probe Plus är att den ska kretsa 24 varv runt solen och för varje varv närma sig solytan. Temperaturen kommer att uppgå till mer än 1.000 grader Celcius som mest vilket ställer exceptionella krav på solsondens konstruktion. Som närmast kommer sonden att kretsa kring solen på endast 6,4 miljoner kilometers avstånd och genomföra observationer som ingen annan sond hittills varit i närheten av att kunna göra.
Illustration av Solar Probe Plus (Bildkälla: NASA)
Solar Probe Plus ska försöka hitta förklaringar på varför det är så stora temperaturskillnaderna mellan solytan och solatmosfären (det blir mycket varmare när man kommer en bit ut i atmosfären). Även solvinden ska utforskas. Sondens värmesköld klarar hela 1.400 grader Celcius.
Det är för övrigt en mycket aktiv sol vi ser just nu. Häromdagen kunde flera stora flares ses. Rymdsonden SDO tog bilden nedan.
Bild från rymdsonden SDO tagen den 4 mars 2012 (Bildkälla: NASA)
´
